måndag, december 30, 2013

Skrivet här, på många vis är det ett sätt att föra
alla de samtal jag annars känner skulle trötta ut de
som finns och trots allt orkar lyssna. Dessa ständiga
upprepningar, detta ältande ur mitt innersta, denna vanmakt
som äter mig, upptar mig. Som passiviserar så pass
att jag sällan orkar ge mycket tillbaks till de som förtjänar det mest.
Att skriva här leder i bästa fall (åh tro mig, verkligen) vidare till
vänskaper ansikte mot ansikte dessutom.
Vi startar med insidan, den som jag tror är vårt verkliga jag
och utsidan blir allt som oftast självklar, onödiga hinder redan undanröjda.
Jag är så tacksam för dig som läser.

Att våga stå stilla i sorg, inte fly den, det skrämmer många
har jag insett. Att stå stilla betyder bland annat just att få berätta,
om och om igen, både om smärtan nu och om den glädje som fanns då.
Att få berätta mitt, att inte bli avbruten eller analyserad gällande
varför blir för mig som sörjande oerhört viktigt.
Varför jag älskade, varför jag våndades, varför jag ville.
Att få berätta om lyckan som tedde sig som en saga
och därför blir nära nog lika ordlös som sorgen.
Och jag tänker ofta på Marias ord -
En klyscha är en klyscha tills dess du har upplevt den.
Vi var en sådan, något för alla som någonsin burit
på en längtan att avundas.
Och jo, det tål att sägas ofta.
Jag är inte dummare än att jag inser att vår väg,
den som låg framför oss, hade blivit svår vad gäller somligt,
en stig av mossa men även med höga hinder att ta sig över.
Inte olik den jag gick på den sista dagen i mitt levande liv.
Men den stigen var verklig, vi hittade den. Den fanns.

Jag lägger sällan in bilder i bloggen. Häromdagen fick jag dock två
skickade till mig av en omtänksam bloggvän. De säger mycket om hur
sorgen känns och ligger därför här i marginalen nu. Tack K.
Jag bytte namnet också, den gamla titeln är inte aktuell,
tillhörde ett tidigare liv, ett sökande som gav frukt.
Jag ska påminna mig somligt speciellt, minnas den intuition som har lett mig.
Den har besannats vad gäller så många skeenden,
är därför omöjligt att blunda för.

Och jag måste, en dag, få skriva om glädjen som kanhända ter sig
som en klyscha i dina ögon.
Den som går hand i hand med sorgen.

4 kommentarer:

  1. Tänker på några ord jag har i mina gömmor:

    “She wasn't bitter. She was sad, though. But it was a hopeful kind of sad. The kind of sad that just takes time. ”
    ― Stephen Chbosky

    Så många är rädda för människor i sorg. När det enda dom behöver göra är att finnas där.

    Varm varm kram M

    SvaraRadera
  2. Skriv på och ur dig. Fina vackra ord blir det hur du än gör. Vi finns här och läser.

    SvaraRadera
  3. Båda bilderna var fina, att du skickar dom vidare. Och Martinssons bokomslag påminner mig om vägvisaren till Klockrike, röd och gul och nött, den vi åkte förbi på vägen till morföräldrarna, alltid lite jäktade - skulle vi komma i tid så att såsen inte hade skurit sig - mormor var inte tolerant alls.
    Livets bilder.
    Och jag lyssnar.
    Kram i natt

    SvaraRadera
  4. Tack för dina fina ord. Idag behövde jag höra dom. Du får skriva om vad du vill, jag vill läsa, alltid, alltid. Gott nytt tillbaka.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.