fredag, december 06, 2013

Vi är som mest  ensamma när vi
försöker etablera kontakt.
Utlämnade åt vårt jag famlar vi i kompakt mörker.
Därute rasar stormen. Jag ställer mig under eken,
den med grenar som knakar betänkligt.

En övning i tillit.
Det finns inte längre någon rädsla i mig.
Bara en längtan bort.

2 kommentarer:

  1. Jag övar fortfarande på att inte känna rädsla. Att inte mata den.
    Att våga ta emot hjälp.
    Våga lita på någon.

    Och jag lyssnar på vinden där ute.
    Undrar om den bär med sig hälsningar från dom vi saknar.

    Varm innerlig kram /MC

    SvaraRadera
  2. Man omvärderar livet och rädslorna och lär sig att uppskatta nuet på ett sätt som inte var tillgängligt tidigare. <3

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.