tisdag, januari 07, 2014

Dagarna går, jag harvar mig fram - ingen tanke för stor,
ingen tanke för liten, alla måste följas till sitt slut.
Största rädslan i mitt är att fastna, inte kunna fullfölja
resonemangen jag håller med mig själv.
Att inte komma vidare, det livsfarliga.
Systrarna håller kontakt, delar sin sorg
och detta att våga älta inför varandra är en hjälp.
Inga ord eller funderingar skrämmer eller river upp,
det finns inget sår som har läkt såpass att det inte istället
behöver läggas om med nya förband stundligen.
Gör något ont är det tystnaden, detta att vara osedd
i mörkret.

Jag läste Lena Andersson "Egenmäktigt förfarande" i ett svep nyss.
Det är inte historien i sig som fångar,
vilket jag heller aldrig förväntade mig
(möjligtvis ser jag Stockholm för mitt inre),
för det är ju så att ingen fantasi, som inte liknar min verklighet,
berör mig på djupet längre.
Det är nu så.

Det är formuleringar jag drunknar i.
Sträckläsningen blir endast bortkastad energi,
en jakt på fler lösryckta meningar.
När jag går tillbaks måste jag försöka hitta det som grep mig.
Inte lägga vikt vid innehåll.

Jag andas. Det är för mig att finnas. Jag andas.

1 kommentar:

  1. Du är nummer fem som på kort tid alla pratat om denna bok. Måste jag till bibblan nu och läsa den jag med?

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.