torsdag, januari 02, 2014

Det är inte helt sant det jag påstår,
att jag inte flyr sorgen. Vi flyr omedvetet
korta stunder tror jag, kanske för överlevnads skull.
Så är det varje gång jag skriver, vare sig det är en litet inlägg
här eller på puffen, vare sig det är i boken till honom eller
ett mail till någon jag bryr mig om. Orden tar över, tankarna
förflyttas, jag koncentrerar mig på att vara sann i formuleringarna.
Det varar inte länge och det lämnar mig utmattad, men jag hinner
andas, jag slutar gråta, därefter hinner verkligheten ifatt mig. Igen.
Och jag inser att jag använder ordet gråta ofta, men det är fortfarande så.
Jag hulkar, snörvlar, krampar.
Jag snyftar tyst, jag skriker högt.
Jag gråter, med eller utan tårar.

Igår var katastrof. Jag föll djupt vid tanken på alla de dagar
som ligger framför mig, ser endast mörker där och
i sådant kan ingen bära mig. Jag försöker förklara vem
jag är men det resulterar i konflikter. Så ofta säger vi idag att man måste se
till sig själv, då först kan man göra andra lyckliga.
Så har jag aldrig levt tidigare, i feghet har jag stuvat undan mitt,
stillhet och ro hos omgivningen ett första mål.
Fortfarande vet jag inte om det var rätt eller fel.
Och nu?
Nu spelar det inte längre någon roll.
Nu finns det inte längre något sen.

Varför vill jag försvara mig? Varför detta behov av att inte bli misstolkad?
När jag ändå inte, av hänsyn till så många, kan skriva helt öppet
om allt som har hänt?
Jag vet att jag alltid har haft ett melankoliskt drag i skrivandet,
det blev en gång ett sätt att ge mig själv perspektiv,
att i det dagliga sedan se glädjen.
Eller, tänker jag nu ibland, var det ett sätt att förbereda mig,
inför något som jag då aldrig kunde föreställa mig skulle göra så ont?

Detta har blivit en blogg om svart sorg. Skriven vid fel tillfälle, mitt i fasan,
utan perspektiv på livets helhet, utan hopp om tröst. Det hjälper ingen att
läsa sådant. Säger jag, samtidigt kan jag inte själv finna vila hos
de som tagit sig igenom. Eller de som vill se något annat i mig.
Jag tror dem inte. Inte nu. Det är därför jag berättar
för dig här. Att min tillit är borta.
Att det är fruktansvärt när den man älskar dör.

5 kommentarer:

  1. Jag läser för dina ord dansar av känslor, och dig, och har alltid gjort. Inte bara i.sorg. Nu vibrerar de av sorg och mitt hjärta blöder

    SvaraRadera
  2. Men ibland tröstar även en förtvivlads ord. Jag läser det du skriver därför att det har ett värde. Jag tänker också att det där med att vända sej till skrivandet för att fly är allmängiltigt, det kan alla skrivande förstå.

    SvaraRadera
  3. Man kan inte alltid kosta på sig perspektiv på livets helhet. Skriv där du är. Något annat är inte möjligt, och knappt det.
    Kram

    SvaraRadera
  4. När jag hade missfall på missfall jobbade jag mer än någonsin och grät mig genom nätterna. Så...jo jag förstår att du skriver och läser det lika andäktigt varje gång. Du har ett underbart sätt att tackla bokstäver oavsett vad du skriver.
    När jag var i sorgen skrev jag i min dagbok men pratade inte med någon som stod mig nära. Trodde inte någon skulle förstå vad jag gick igenom. Men det finns en sanning i det de säger - att tiden läker sår. Det är som att ha ett skrubbsår som inte läker. Som man inte kan låta bli att skrapa på i läkstadiet. Känn och ös ur dig vännen. Håller med Lillemor om det hon säger: Att ibland tröstar en förtvivlads ord. Ibland ger andras sorg en styrka att överleva sin egen. Kramar

    SvaraRadera
  5. Jag gråter förfärligt mycket ska jag erkänna (igen, men denna gång gömmer jag erkännandet i en kommentar). Sorgen går inte att styra.
    Min tacksamhet för att ni orkar visa er är stor. I det kaos som råder vill jag tystnad men inte ekande ödslighet, era ord blir närvaro. En mycket reell sådan.

    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.