onsdag, januari 29, 2014

Det finns tystnad. Och tystnad.
Jag åkte till Irland ett par dagar. Ville verkligen  
försöka göra något normalt. 
Försöka, försöka, försöka.
Människor jag känt i 30 år som visste vad som har hänt, 
mitt hopp var perspektiv, samtal, fördjupad vänskap.
Så, de var överlyckliga över att se mig.
Men inte ett ord om mitt helvete, 
så fort vi var nära gick någon en omväg. 
Jag är inte en person som tar plats, 
tro inte det, ville inte älta, inte ständigt prata om det, 
men att inte alls få nämna, berätta vem jag är idag? 
Och jag som är annorlunda eftersom sorg gör oss till något nytt, 
blev utsuddad, tvungen att gömma mig varje gång tårarna brände 
och jag föll. 
För faller gör jag, 
kan inte hjälpa det.

Mitt är ett pärlband. Stor lycka, fasansfull tragik
och jag vet att det skrämmer. 
Ingen vill behöva vara med om det jag var med om.

Det finns tystnad och tystnad.
Jag hittar inte många ord längre så snälla, 
vi sitter här tillsammans.
I den trygga sortens tystnad.
Ok?

8 kommentarer:

  1. Ok. Men vill du berätta så gör du det, och vi lyssnar.

    SvaraRadera
  2. Mycket få människor vill veta. Jag undrar om man tror att sorg smittar, allvarligt, alltså inte bara att det är lite trist att lyssna utan just det där att man så tydligt duckar och markerar att 'vi' inte alls ska prata om det.
    För alla andras liv är ju så normala. På ytan.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Ja just så, tack för igenkänningen. Mycket få människor vill veta. Ändå var jag oförberedd på att det kunde bli så, hade inte rest isf. Det lämnar en ny tomhetskänsla i mig.
    Och jag vill inte ha någon annans normala yta det vet jag bestämt.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Jag tror att människor är rädda att du ska börja gråta. Att de ska konfronteras med sorgen.
    Min lillasysters man hängde sig för ett år sedan, och hon upplever det så. En del sk vänner kan fråga hur hon mår, och sedan prata över det hon säger. Det är inte lätt att sörja, men det är nog inte så lätt att förhålla sig till den sörjande heller.
    En del vänner väljer att försvinna och en del klamrar sig fast. Jag lyssnar på dig och kramar dig genom cyberspace. En dag, när du blivit starkare, kanske vi möts. Sorgen blir inte svagare säger syrran, men den ryms efterhand i en hand och kan gömmas ibland. "Ibland skäms jag när jag skrattar", sa en kvinna som mist sitt barn. Men livet efteråt måste fortgå. De andra som är kvar måste få leva trots att dagarna är oändliga och nätterna fyllda av kval. Lilla, lilla gumman. Kramar

    SvaraRadera
  5. Det är den anglosaxiska stiffa överläppen också. Inte klampa in i andras känslor. Inte låta andras känslor klampa in i en själv. Absolut inte vara direct. Bete sig som om inget hade hänt. Men ibland reagera med tacksamhet när någon lyfter på locket. Stackarna.

    SvaraRadera
  6. Jag vill inte att någon ska fråga, men jag vill bli lyssnad på när orden plötsligt kommer genom munnen. Svår balansgång.

    För mig är det lättare att hitta låttexter som skriver det jag känner. Både lättare att förklara & hitta nån slags tröst för ett steg till framåt.

    Många av låtarna jag lyssnade på inför mitt val att lämna känns som att de kan passa dig delvis. Hur 17 släpper man en sån nyhet? Till partner? Familj? Släkt & vänner?
    Jag återkommer med ett mail. Du ska inte behöva känna dig ensam eller att du inte får tala om din sorg.
    Kramar i mängder

    SvaraRadera
  7. Tack ni som skriver så kloka kommentarer, som både delar ert och vill förstå mitt. Ni är anledningen till att jag fortsätter skriva här. Vänner via de nakna orden.

    SvaraRadera
  8. Jag blir bara förbannad när jag läser om hur folk är så rädda för att ställa den enkla frågan: Hur mår du?

    Ska det vara så svårt!?

    Nä.
    Jag skulle vilja skriva mycket mer om detta, men just nu är jag bara irriterad när jag läser hur saker tigs bort.


    Varm varm kram /M

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.