söndag, januari 12, 2014

Ett par rader om dagen, jag borde orka det.
En slags rapport om att jag fortfarande existerar,
ännu inte har gett upp. Det vill sig inte, jag hittar
inte rätt vare sig bland ord eller tankar, min sorg
går inte att beskriva här, går inte att beskriva alls kanske.

Igår blev en kraftansträngning, jag slängde ut julen,
körde in till stan, vandrade i ösregn, köpte tulpaner och anemoner.
En gång var det just sådant som kunde bära livet,
stundens tacksamhet över möjligheten att unna mig förgänglig skönhet,
nu blev det en automatisk skugghandling som lämnade själen tom
trots småprat med floristen.
Gav bort en del och körde så småningom hem.
Jag skriver hem, för det måste vara så, jag är vilse,
är inte på rätt plats, känner inte något lugn någonstans,
känslan av att ha ryckts upp från rötterna består men jag vet att jag
måste förhålla mig till livet på det s-a-n-s-a-d-e sättet, alltså körde jag hem.
Blommorna var för många, det tog tid att diskret placera ut dem så att
de anas utan att kväva i falsk tillförsikt.
Så småningom somnade jag i vanlig ordning på soffan under filten.

Ute blåser kallt och vinden tilltar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.