onsdag, januari 15, 2014

I natt sov jag åtta timmar. Det är första gången på fyra månader
som det har blivit mer än tre timmars sammanhängande sömn.
Men om någon säger att det är ett bra steg så blir jag rädd,
det kan lika gärna vara ett steg mot att sova tio, tolv, fjorton,
sexton timmar. En flykt det också.
Dessutom är jag rädd för framtid, rädd att glömma.
Tänk om jag glömmer???
Jag vet inte om ni förstår den känslan, men den är otäck.
Att glömma känns som ett svek.

Det är vemodigt i dag. Inte svart, bara grått.
Jag är inte ännu där att jag kan skriva om ljuset och det
får mig att skämmas.
Att ha en avstjälpningsplats så otillgänglig att inte
en enda liten tidig vårblomma orkar sig upp och lovar fortsatt liv,
det får mig att skämmas.
Att inte vara till inspiration för någon annan,
kunna visa vägen ut ur sorgen, det får mig att skämmas.

Tålamodet, det är inte jag som behöver det, det är du som läser,
du som ännu inte har gett upp vår vänskap.
Sådana tankar skäms jag över. Jag som en gång var den som ville rädda.
Jag som var den som hade tillit och drömde om framtid,
jag skäms över min otillräcklighet.

Men kanske, djupt där nere i det mörka, ligger ett litet frö
som han stoppade dit. Ett frö fullt med kärlek och omsorg.
Om det någon gång växer sig till en blomma, då ska du få den,
du som fanns här i mörkret.

5 kommentarer:

  1. Jag var alltid den som hjälpte. Jag fick lära mig att även ta emot.
    Det t o g emot. Men det var en värdefull läxa.

    Jag är värd lika mycket som någon annan.
    Det är du också.

    Varm innerlig kram ♥
    /M

    SvaraRadera
  2. Jo, glöm! Glöm skammen, glöm skulden, glöm tidsindikatorerna, glöm... glöm framför allt skammen och skulden.

    Det som har givits dig, det som har hänt, kan du inte glömma. Så är det.

    SvaraRadera
  3. Det finns ett frö, det blir en blomma och den ska du ha.

    SvaraRadera
  4. Man behöver inte alltid vara den som visar vägen. Man kan låta vägen finnas där.
    Kram i natten

    SvaraRadera
  5. Jag vet inte om jag egentligen förstår din rädsla för att glömma, kanske sitter jag bara på min egen personliga. Men jag är också rädd. Rädd att hon ska försvinna, rädd för vad hon ska tycka om att gå vidare i livet, rädd för vad det gör mej till för människa, rädd för att vi inte betyder något, rädd för att ingenting betyder något särskilt. Men jag gillar inte att vara rädd.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.