måndag, januari 13, 2014

Idag for jag till jobbet.
Jag vill fungera normalt (kan jag ibland lura mig själv
när jag tittar på min utsida i spegeln då kan jag lura de som gör allt
för att slippa se sorg, så är det), vill inte lämna människor i sticket.
Men orken tar slut utan förvarning, jag trodde inte det kunde vara såhär.
Mitt i ett samtal kan marken gunga till, magen knyta sig.
Ingen förstår inser jag. Ord är bara ord,
hur ska någon begripa om de inte har upplevt det jag gjorde?

Vid två-tiden när jag hade gömt mig på mitt rum såg jag ur ögonvrån
hur en svart mus sprang över golvet, in under bordet.
Jag har bilder på näthinnan som långt ifrån alla skulle orka med
och ändå klarar jag inte just detta lilla.
Jag kör hem, gråter hela vägen. Någonstans har jag läst att i mitt fall
är en dag med tårar en bra dag.

Därute faller snön tungt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.