onsdag, januari 08, 2014

Jag tror att jag ska kunna så mycket mer.
Jag försöker verkligen.
Men vaknar, ser till min förtvivlan att det är personalmöte om 2 timmar
och sådant en del kanhända benämner ångest slår
utan förvarning sina klor i mig.
Att möta många människor igen, nej det är en omöjlighet.
Jag kan inte. Kan faktiskt inte. Inte nu. Inte idag.
Frågar någon kommer jag att skylla på migrän.
För vem orkar min sorg längre?

5 kommentarer:

  1. Du orkar. Hoppas jag

    SvaraRadera
  2. Många, många orkar. Lita på det. Skyddsnätet är där när du behöver det. Jag läser Richard Fords Kanada nu, och jag vet att du skrev i ett tidigare inlägg nåt om att du bara kan fastna för det som beskriver ditt eget. Jag vill bara stillsamt rekommendera boken, språket så ljuvligt, historien så, så annorlunda. DEt är nåt med dom stora amerikanska berättarna, Faulkner, Harper Lee, Don de Lillo, det är nåt med dom.

    SvaraRadera
  3. Jag har inte ens lyckats ta mig upp och gå ut med lilla E idag.
    Stackars liten och för att inte tala om skuldkänslorna som får mig att ligga ännu mer stilla.
    Ska vi dela filt idag igen? ;)

    SvaraRadera
  4. Tack Åsa!

    Det blir Akademibokhandeln i morgon igen Lillemor, rek från dig tror jag på. Igår köpte jag Inunder av Ann-Marie Tung Hermelin. För att den var så vacker på ytan. För att den handlar om sorg. Nu läser jag orden långsamt.
    Jag är rädd för att slita ut skyddsnätet.

    Tänker på dig K!

    SvaraRadera
  5. Ja, det kanske blir första och sista gången;-) Tala om vad du tyckte sen, ingen jag känner har läst och den fick mej så, ja, vadå? Som en riktigt bra bok. Tänka, tror jag. Och känna.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.