tisdag, januari 21, 2014

Januari är så mörk, det är som om himlen letar efter
sin svartaste klädsel när den sänker sig.
Jag vet inte hur jag ska orka. Ändå gör jag det,
dag följer på dag och livet fortsätter.

Igår var jag hos min professionelle lyssnare,
min fantastiske psykolog. Är jag lyckligt lottad 
(vågar jag ens tänka så) som har fått just honom? 
Han bekräftar mina tankar iaf, 
stärker mig i mitt ältande. 
Raraste T, tänker jag ibland, var stolt över mig, 
jo ibland tänker jag faktiskt så, var stolt för att jag orkar, 
står för den jag är, försöker sätta ord på allt. 
Du som var, nej är vill jag tro, så känslig för ord, 
var stolt över mig, tänker jag tyst.

Jag berättade bl.a. för lyssnaren om min rädsla för att glömma. 
Han sa att jag inte kommer att glömma. 
Det kommer så småningom att gå längre och längre mellan 
de gånger jag faller, det blir det bara en gång om dagen, 
sedan varannan dag, en gång i veckan, 
i månaden, om året – ja ni fattar. 
Men sorgen kommer att vara lika intensiv som nu, 
komma lika plötsligt de gånger den kommer, 
göra lika helvetiskt ont, få mig att falla lika djupt. 
Bara inte lika ofta. Det är sorgen. 
Det finns dessutom ingen bestämd tidsrymd för sorg 
(det visste jag redan, det har vi sagt så många gånger 
men han påminner mig ständigt om det) och det ska vi komma ihåg. 
Det är så lätt att människor får för sig att det finns givna ramar, 
givna parametrar. Efter begravningen ska man må bättre säger man, 
men fram till dess har vi ju något mycket konkret att ”arbeta” mot. 
Därefter kommer tomheten rusande. Jag vet.

Det är så små saker som välter, en fras, en nyans i en röst,
en melodi, ett bestick i kökslådan, en tröjärm,
sättet yngste skämtade om en lustig dekal på chatten
(samma skämt som han fnissande drog),
tanken på nästa sommar, doften av kaffe, ett brev från hans vän.
Jag såg ett foto nyss, hos en bloggare jag sällan läser,
en vardaglig bild där en halv man syntes och jag tappade allt,
föll tusen meter under jorden och skakar av gråt.
Det gör så ont. Det gör så fruktansvärt ont att sakna.
Jag trodde aldrig det kunde vara så här.

3 kommentarer:

  1. Det är väldigt hemskt att lämna något också där alla förväntar sig att man ska må skit efter fast man själv plötsligt känner hur man fått livet åter. Överlevde.
    Som ditt inför begravningen fast tvärtom.

    Du verkar ha en bra lyssnare. Det är du värd. Och när du faller, hur ofta eller hur sällan det än må vara, så vet du att jag kryper ner under filten med dig.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Dessa sorgens små detaljer, där man hakar upp sig. Jag har sagt det förut - jag verkligen hatade en reklamfilm som ideligen dök upp för några år sen, en man och en kvinna som kommer mot varandra på en strand och möts i en omfamning, den skar i mig. Varenda gång. Och jag minns inte alls vad man ville sälja.
    Livet går långsamt vidare. Bra blir det aldrig igen. Kanske annorlunda, med andra erfarenheter.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Sorgens små detaljer eller snarare sorgens smärta vid alla de små detaljerna som var livet. Var rädd om lyssnaren. Och dig. Dina ord trollbinder

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.