lördag, februari 08, 2014

Då, när det ofattbara var färskt, ställde min dotter
frågan "när på dygnet är det värst?"
Bra, eftersom så konkreta frågor visar att den som ser dig
också vill veta.
"Morgnarna" svarade jag "de är värst".

När du slår upp ögonen och minns, inser att verkligheten har gått i kras,
då är paniken inte hanterbar alls. Det hände gång på gång att man gjorde
misstaget de första veckorna att väcka mig, ställa en kopp kaffe på
sängbordet, säga "hejdå". Jag grät förtvivlat över något jag såg som
oerhört brutalt, drog täcket över huvudet och skrek i förtvivlan.

Så småningom vänjer man sig, minns inte längre hur det
känns med tillförsikt och längtan. Redan innan
jag slår upp ögonen händer det visserligen att jag har gråtit,
men oftast är jag helt enkelt bara inställd på tomhet.
Ligger kvar och funderar lite, stiger sedan upp och gör kaffe.
Nu är kvällarna värst. Det är som om mängden tårar per dygn
är förutbestämd och ju bättre dagen har varit
desto hårdare faller jag på kvällen.
Faller av små, små detaljer som jag skrev tidigare,
av små saker som borde ha blivit vårt liv.

Nu ska jag plocka undan, göra iordning brasan tills dess mörkret faller,
slänga sopor, plantera mejram- och basilikaplantor i krukorna där
amaryllis blommat ut.
Är det överlevnadsinstinkt att inte vilja se döda blommor?

Den tanken får mig plötsligt att snyfta till.

1 kommentar:

  1. Så sant, utan att jag själv tänkt på det.
    Men visst är det så att med den frågan vet man verkligen om folk vill veta.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.