onsdag, februari 19, 2014

Det är milt och grått, alldeles vindstilla och
vore det inte för bäckens porlande skulle världen
vara ett vakuum nu.
Hur tar jag mig igenom dagarna? I efterhand är det
så enkelt att säga "det gick" men i stunden är känslan
tröstlös. Kanske är det just den förnimmelsen man glömmer
när man tecknar ner något i efterhand?
Ingenting jag gör är för egen glädje, det är andras leenden
som driver mig, en livslång önskan om att inte svika,
att finnas till hands, att undvika vara den som skär alltför djupa
sår i de som älskar mig. Så jag stiger upp, jag dricker mitt kaffe,
jag bär in lite ved och går ut med hunden. Vissa dagar kör jag till
jobbet och en dag i veckan är min och krigarprinsessans alldeles speciella.
Jag tar foton av henne som jag visar världen och stunderna är
i sanning fina, jag ljuger inte när jag säger så. Men glädjen
är inte beständig, varje leende betalas med tårar så småningom
och med trötthet, förlamande utmattning. Fast jag inte vill det.

Hur skulle jag ha handlat om detta som nu händer mig hade drabbat en
vän? Fortfarande grunnar jag över frånvaron. Över att den "syster"
jag satte min tillit till inte hör av sig. Det blir som ytterligare ett sår i det
oläkta stora. Ett tecken på att jag inte duger som den jag är.
Att jag är oförmögen sann vänskap.
Att jag inte passar in någonstans, och nu finns inte längre ett pussel,
nu saknas inte längre en bit, nu är de alla borttappade och jag ser inte helheten.
Om igen slår det mig att mörker i nutid antagligen skrämmer,
att den vi tröstar behöver ha gått igenom för att vi ska kunna ta emot
och ge. "Se på allt du har, det blev ju så bra ändå" säger vi då till varandra.
Och hela tiden finns hoppet och tilliten där. Att en dag hittar vi mer.
Eller kan vi kanske bara trösta om vi själva är i ett liknande mörker?
För där i ljuset förtränger vi det som var, vill inte minnas nattens mardrömmar,
orkar inte bli påminda om skräcken som bodde även i oss.
"Se på mig, jag klarade det" försöker de som lagt undan och gått vidare
lugna med. Men, förstår ni inte, i sorgen tror vi oss vara den mest drabbade
utav alla och sådana ord tränger inte igenom manteln som ligger tung
över våra axlar.
Och så mycket förminskar jag mig att jag inte tror mig om rätten till
lyckan du vill visa fram.
Det räcker att finnas vill jag viska, det räcker med att berätta att du
fortfarande tycker jag är värd att hålla kvar i din stora vänkrets.
Men jag lägger band på mig. Orkar inte tystnad i retur.

Och någonstans sjunger en ensam fågel en mild februariförmiddag.
Om imorgon kommer blir jag en av dem som kan säga
"jag tog mig igenom ännu en dag".

2 kommentarer:

  1. Pusselbilden! Hjärtskärande. Och hur väl du uttrycker att vi är olika människor i olika faser och knappt kan nå varandra - eller oss själva. Intressant och inte tillräckligt omskrivet.

    SvaraRadera
  2. Att inte vilja svika - det är en stark drivkraft som jag känner igen. Och också sorgen över att någon man väntade, trodde, skulle höra av sig inte alls gör det.
    Jag kan bara säga att det är inte du som inte är värd vänskap, alls inte, men människor kan inte bättre ibland. Det är en sorg.
    Men det finns stråk av omsorg som inte behöver visa upp sin egen förmåga att klara av nästan allt. Denna förbannade duktighet.
    En dag till är en bragd. Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.