tisdag, februari 11, 2014

En kort stund idag trodde jag det skulle gå att skriva  
något här om tillförsikt, om snö som smälter bort och styrkan
man får av att finnas i mörkret. Jag ville skriva något om mitt gamla
mantra - livet är föränderligt. Om hur det en gång bar mig genom sådant
som jag då tyckte var fasor, då innan jag på allvar förstod ordets verkliga innebörd.

Men jag faller, ögonblicket är borta och kvar finns bara den ständiga förtvivlan.
Hur är det möjligt? Detta? Hur fortsätter vår värld att snurra,
hur fortsätter vinden att viska, hur reser sig de sörjande och går igen?
Tankarna orkar inte längre fullföljas, varje litet leende jag ger verkar
behöva betalas dyrt av tårar några timmar senare och jag begriper inte hur
jag ska orka morgondagen, nästa vecka, nästa år.
Jag vill inte.
Fem månader i dag.
Det är ingen tid. Ändå är det all tid. Tid som har förändrat mig fullständigt.
Fem månader och jag vill inte mer.

2 kommentarer:

  1. Det är ingen tid. Det är all tid. Ja.
    Läser Seamus Heaneys Glanmore Sonnets, som jag gör varje februari, det är tröst och styrka för mej. Vet inte om du också läst, lägger en länk utifall. Som vanligt. Orden, orden.
    http://www.poetryfoundation.org/poem/178023

    SvaraRadera
  2. Jag hinner sucka över mig själv och skriva några "ångerrader" om mitt sätt att kasta sorgen i bl.a. din famn. Jag kommer inte ifrån rädslan av patetik, det är så. Sedan ser jag din kommentar här och tvivlar en kort stund lite mindre på mitt förnuft (åh denna berg-och dalbana av egenreflektioner över mitt sätt att sörja, den i sig tröttar).
    Tack för Glanmore Sonnets, har inte läst men ska. Fin länksida överhuvudtaget som jag bokmärker nu. Vill tro att ord är räddningen men så långsam som jag är för tillfället har jag aldrig varit vilket förvirrar mig.
    Tack igen!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.