torsdag, februari 13, 2014

Man pratar ofta om den randiga sorgen,
framför allt barn är duktiga på att gå mellan rummen.
Ständig rörelse.
Jag är inte där ännu att jag kommer över tröskeln,
det händer dock att jag står vid den, ser solljuset
som strilar in i den andra kammaren, anar
att även den är en plats som finns inte bara i minnet,
inte bara i det förgångna.
Och jag påminner mig den kloka psykologens ord om
att det inte finns någon brådska. Jag försöker om igen hitta
känslan som emellanåt är så stark, den att han inte har släppt
mig vind för våg, att han hjälper mig ta stegen när det är dags,
när han ser att han kan sätta ner mig mjukt där jag känner mig
trygg. Tills dess står jag stilla, övar mig i att se konturerna i
det mörka. Känner hans hand i min.

Och tankarna rör sig, mellan tvivlet på jaget och viljan att
trots det visa det som för mig är realiteten. Att sorg tar tid,
att sorg är svårt och tröst inte räcker hela vägen dit de som
försöker önskar. Så, ska jag skriva måste det vara nu,
mitt i det svarta, för bara då är det en sanning och bara
sådana hjälper oss vidare i verkligheten.

Nyss fick jag ett mejl med en enkel vägbeskrivning
och imorgon ska jag ta tåget och luncha igen med
hans goda vän, som verkligen vill träffa mig.
Jag tar emot vänskap, vill våga det, vet att han gläder sig
åt att hans förflutna söker upp mig, ser mig.

Det är att stå nära tröskeln,
ana ljuset.

2 kommentarer:

  1. Smärtsamt. Urvackert. Solljuset i den andra kammaren.

    SvaraRadera
  2. Bara vetskapen om att det finns ljus på andra sidan tröskeln kan vara en liten tröst. Så fint beskrivet om hur du känner.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.