måndag, februari 24, 2014

Min kropp är som ihophållen av något vitt ärmlöst när jag vaknar,
det är det enda, får jag för mig, som håller ihop mig,
gör att livet inte försvinner.
Jag gråter innan jag har stigit upp.
Förnimmelser som dröjer sig kvar, ändå minns jag aldrig drömmarna,
han finns inte i dem och jag tror det är något fel på mig,
tror han har övergivit mig för att han inte orkar min gråt.
Nej, lugnar man, det är för tidigt helt enkelt, sorgen är för tjock,
för ogenomtränglig, allt har sin tid.
Livet är inte som i litteraturen, där har man bråttom med  det mesta,
där drömmer du genast och sätter ditt eget först.
Inte ens kärleken och döden lyckas man beskriva med sin verkliga hastighet.
De överrumplar oss på mindre än en hundratusendels-sekund.
Varför tror vi att andra någonsin ska förstå?
Vi faller, och allt blir tyst. Vi faller.

I torsdags sjöng lärkan för första gången.
Jag stillnade, saknade och grät, ändå sjöng hon.
Hörde du, skriver jag till honom. Hörde du?
Du borde vara här, vintern blev inte så lång som du fasade för.
Kom, vänd om, var hos mig nu.

2 kommentarer:

  1. Det är en bok, en vacker, sorglig, viktig bok du skriver. Det sista stycket med lärkan. Ditt pågående samtal med honom. Ja.

    SvaraRadera
  2. PS Jag rekommenderar verkligen stickning, jag har blivit en liten stickande tant, med mitt kaffe och mina hundar och mina ljudböcker och mina garnnystan. Men det är nåt med rörelsen, det regelbundna, nästan monotona, stickorna mot varann, det lugnar mej som inget annat.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.