onsdag, februari 12, 2014

Nej, man ska inte skriva så svart som jag gör.
Livet är föränderligt, vi rår inte på det och det är
en acceptans att sträva efter.
För att skriva om fasan ska man ha gått igenom den,
kommit ut hel och ren på andra sidan, först då blir
orden meningsfulla för andra att ta del av, då när du själv
har lärt dig hantera smärtan.
Vi vill ju lyckliga slut.
Sägs det.
Vi vill hopp.

4 kommentarer:

  1. Det händer att jag skriver att jag vill ha lyckliga slut. Jag vill nog det i fiktionens värld.
    Men samtidigt är jag väldigt irriterad (mycket milt uttryckt) på dom som efter genomgångna sorger och smärtor sitter med facit i hand och skriver kloka saker, så genomtänkt och fint och balanserat.
    Kanske behövs det faktiskt svarta och taggiga blommor i rabatten också.

    SvaraRadera
  2. Inget är så ointressant som lyckliga slut. Hopp, ja. Ärlighet, ja. Men om jag ser en selfie till av en förryckt flinande idiot, så skriker jag, tror jag. Jag tycker att du kan skriva vad du vill. Är inte det själva poängen? Att slippa förställa sej?

    SvaraRadera
  3. Ni är så bra! Och det hjälper mig, verkligen. Jag kom fram till detsamma inatt. Att livet är ingen skönskrivning, livet är vår realitet, svart och taggig för vissa (mig). Den är som den är.

    Och selfies, jag skriker också. Det gör jag.

    SvaraRadera
  4. Skriv Y. Skriv.

    Kram, M

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.