fredag, februari 07, 2014

Vi går så olika fort fram, jag vet det gäller i allt och jag
hyllar individens rätt att ta steg först när tiden är inne.
Men jag, här i det svarta nu? Som vanligt är jag mer förlåtande
mot andra än mig själv, förtvivlad över att jag är den som inte
håller jämna steg med omvärlden ger jag mig själv skulden för
att jag fortfarande inte har kommit vidare.
Jag är inte en osynlig grå person som aldrig i något sammanhang
säger vad jag tycker, så missförstå mig inte, ofta är jag tvärtom
för impulsiv och delar med mig av många tankar.
Men jag är försiktig med att pracka på människor MIG, speciellt
i det tillstånd jag befinner mig nu. Å andra sidan visst, jag har
heller aldrig kastat min lycka över andra.
Varför stoltsera liksom? Varför vilja vara så duktig?
Sådant har jag aldrig förstått.

Nu är jag avskärmad, får jag för mig. Ensam inspärrad.
Igår gick det upp för mig att jag numera aldrig gråter
framför någon annan än min psykolog.
Det i sig är sorgligt, inser ni hur sorgligt?
Jag som sörjer honom (till skillnad från många som trots allt har sin
trygghet kvar i någon annans bultande hjärta) i den
framtid som inte blev, mer än i dåtiden som var, är ensam.
Morgondagen som inte överhuvudtaget finns är ett mardrömslikt
maraton av tomhet för mig. "Omfamna livet älskade Y"
skrev någon och ville mig verkligen allt det bästa, det vet jag.
Men hur gärna jag än vill så kan jag inte!
Jag ser glädjen i krigarprinsessans ögon, känner hennes starka armar,
nu bär hon mig tänker jag, inte tvärtom. Och jag lyfter varsamt lilla minsta,
sjunger för henne med bruten stämma, lyssnar på hennes försök att härma.
Men nuet är för flyktigt och denna kärlek är inte densamma som den jag miste.
Jag försöker läsa trots att alltför många fraser, helt tagna ur sammanhanget,
väcker osannolika associationer till något som antingen var
eller borde ha blivit, vilket gör att sidorna tar tid samtidigt som
bokhögarna växer (jag tror ju att böcker är räddningen alltid).
Jag vill inte städa längre.
Min garderob är överflödig, det händer att jag tittar in där, det slutar
ständigt med att jag klär mig i en av de två svarta klänningarna,
varierar koftan ibland och sjalen, men inget annat.
Jag är blek.
Jag äter dåligt, sover inte bra, hittar inte de ord jag söker,
ser allt som förgängligt och undrar varför alla tycks konsumera
till ingen nytta. Jobbet tömmer mig på kraft trots att jag ger extremt
lite jämfört med hur det en gång var, ändå tröttar det ut mig fullständigt.
Jag var på väg in i väggen redan för ett år sedan har jag fått höra,
men det var en annan sorts mur framför mig då.
För någon fanns som sten för sten varsamt plockade ner den.

Jag blottar mig här.
Ännu en upprepning.
Som för att lägga tyngd vid det som redan sjunker.

6 kommentarer:

  1. Jag kan inte trösta, det vet vi. Men jag kom att tänka på ett stycke ur den heliga Birgittas uppenbarelser - 'Gud är som en skicklig tvätterska, som lägger orena kläder i böljorna så att de blir renare och vitare. Han ger noga akt på böljeslagen, så att kläderna inte sjunker. Så lägger Gud sina vänner i sorgens och fattigdomens bad, men han ser till att de inte sjunker av för mycken sorg och outhärdlig smärta'. Någon gjorde tillägget en gång - 'detta som är en del av våra liv och kommer att vara det också framöver - men som kanske blir lite lättare att bära när det fått vila en stund i böljeslagen'.
    Det är ord jag läser då och då. Till dig i natt.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Tack. En sorts "andhämtning" i sorgen är att få höra att någon tänker på mig när jag tror mig sjunka.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Funderar över orden "ger jag mig själv skulden för
    att jag fortfarande inte har kommit vidare."..

    Efter så kort tid...tycker du verkligen att du borde gått vidare?
    Är det inte att ställa orimliga krav på sig själv? Finns det någon gräns för sorg och när man sörjt klart? Gör man det någonsin??

    Om du sätter dig själv i en stol bredvid dig och får höra historien från "den andras" sida...vad skulle du säga till henne då?

    Gå vidare förresten...du har ju på sitt sätt gått vidare. Du är ju här med oss än. Du är.

    Det räcker så gott.♥

    Varm innerlig kram /M

    SvaraRadera
  4. "till skillnad från många som trots allt har sin trygghet kvar i någon annans bultande hjärta".

    Du satte ord på något som jag själv inte riktigt fått fatt på. Känslan när andra säger att de "vet hur det är" för att de förlorat sin förälder, syster eller barndomsvän. När man förlorar sin älskade förlorar man ju hela sitt liv som det var.

    Tack för att du skriver. Jag brukar läsa, men har aldrig kommenterat innan.

    SvaraRadera
  5. Tack för din fina kommentar, för att du läser. Och tack för din blogg som jag nu har bokmärkt, tack för att du också skriver mitt i det svarta, sätter ord på saknaden här och nu.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.