måndag, februari 03, 2014

Vill du verkligen veta hur det känns?
Det är inte mycket som är bra, stunderna när tillvaron
fungerar är flyktiga, glädjen går inte att hålla kvar,
hinnan är så tunn mellan verklighet och varande,
så tunn att den inte bär.
Inte ens krigarprinsessans armar runt min hals
eller lilla minstas ansikte i min halsgrop håller
mig flytande.
Och jag funderar på varför jag inte
gör det som så många gör, skönskriver min tillvaro,
blir en av de envisa som ständigt letar små guldkorn
att visa upp?
"Fem tips om dagen på hur du överlever det du inte trodde du kunde."
Typ.
Men jag vill ärlighet, det är det enda jag vill, det enda jag tror
kommer att rädda oss, därför vill jag att du vet att det är svart.
Länge.
Kanske finns det olika sorters korn för jag ser igenom självbedrägeriet,
guldet är bara sand som någon sjöng och jag vill
begravas i den, slippa detta nu.
Om du letar fram mitt skriv om ett par år så visst,
kanske ger jag dig lön för mödan,
finns kvar här, skriver om annat än smärta.
Glad men på ett annat sätt än förr,
glad men aldrig densamma.
Glad men aldrig, aldrig lycklig som då.
Kanske.

Ingen orkar med människor som är ledsna på allvar, är det inte så?
Det är därför vi skaffar oss masker.
Värst är väl att somliga hör talas om dessa masker och tror att man
måste bära dem långt innan man blivit en börda för andra.
Så onödigt.
Vi är alla människor, små och sårbara. Vi borde dela mer, bli belönade med
igenkänningen i varandra. Vi borde lära oss att ingenting finns
att skämmas för,
att vi alla faller ibland, att tröstandet tar tid och kraft.

Ett av de blad jag tog från hans mycket gamla monstrera, den från
barndomshemmet, lever fortfarande och har fått två vita små rotskott.
Jag gråter när jag ser dem, tänker att det är
som om han vill göra allt för att trösta.
Men tänk om den ändå vissnar, dör? Tänk om jag inte
kan hålla den vid liv heller?
Och i inboxen ligger ett mail från hans vän,
han som besökte graven förra veckan och la en sten från oss båda där.
Han vill träffa mig igen i veckan och jag gråter för det är som om omsorgen
kommer när det är som mörkast.
Som om han vet när han måste puffa på andra så att de tröstar mig.

Jag är förtvivlad.
Jag sitter i sängen och gråter.
Jag är övergiven.

Sorg går inte över på ett par månader,
sorg gör så ont att ord inte finns.
Ändå vill jag försöka berätta.

4 kommentarer:

  1. Det gör ont att läsa att din sorg gör dig så ont. Ingen annan kan nog någonsin förstå hur och vad en annan människa känner eller tänker innerst inne. Men man kan försöka finnas till vid sidan om så gott det går.

    SvaraRadera
  2. det är därför mitt halleluja klingar lite brustet. Det blir aldrig det samma igen. Lite mer svärta, lite mer djup.
    En dag tror jag oxå att ditt halleluja klingar igen, om än annorlunda, men tills dess får du sörja. Jag skräms inte, jag är här.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Fortsätt berätta, var inte tyst. Det du skriver om igenkänningen i andra, vackert, viktigt.

    SvaraRadera
  4. "Glad men på ett annat sätt än förr,
    glad men aldrig densamma.
    Glad men aldrig, aldrig lycklig som då."

    Så sant.
    Det kan aldrig bli som förut, men det kan bli bra på ett annat sätt.

    Jag har också en blomma som jag vårdar väldigt ömt. Den stod i mitt barndomshem som vi tömde och sålde förra året.
    Är så rädd om den.
    Blommorna som då och då kommer ger mig hopp om att livet går vidare. Även efter detta.

    Varm varm kram du finaste finaste vän. /M

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.