tisdag, mars 25, 2014

Bra dagar följs av hjärtslitande nätter,
sedan kommer nya dagar. Jag styr inte.
Kan inte styra.
Var hos min p-s-y-k-o-l-o-g i morse.
Det är åtminstone bra tänker jag varje gång,
jag som inte har någon tidigare erfarenhet av sådant.
Han har blivit en av de kloka punkterna i det svarta, ger mig långa pass,
bekräftar vilsna tankar, låter mig snörvla och fundera högt.
Sex månader är ingen tid för det jag har varit med om säger han,
vägen är lång.
Så jag gråter, pratar, pratar, gråter, han lyssnar, ritar några bilder
och mitt i allt kan vi skratta åt att jag t.o.m lyckas få
skuldkänslor över att ta upp hans tid.
Jag får betalt ler han och jag hm:ar att
ok, du kunde ju få någon mycket "vanligare" än mig annars.
Så är det faktiskt.
Min styrka är mina känslor, hur jag vänder och vrider
på allt, vill dela med mig. Inte gömma undan.
Jag går vilse, hittar rätt, trasslar in mig, reder ut,
vill förklara.
Och jag känner tacksamhet över mycket, bl.a att jag
inte har behövt ta något lugnande alls.
Istället gråter jag.
Insvept i ett mjukt påslakan som fortfarande doftar sömn och kärlek,
gråter jag ut min saknad.
Varje natt.

2 kommentarer:

  1. Men varför är vi så där? Jag har också - länge - tänkt precis som du 'inte ska väl jag ta upp tid, det finns andra'. Men nu är det vi som är andra. Det får vara så då. Får man hjälp, så får man öppna handen och ta emot.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Du har rätt. Nu är det vi som är andra. Och någonstans inom mig vet jag att att det vore "konstigt" att klara sig utan hjälp, jag är värd den.
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.