tisdag, mars 04, 2014

Jag öppnar takföntret och ligger kvar länge i sängen.
Våren är på väg, ett genomskinligt ljus, fåglar som sjunger,
tankar som inte låter sig fångas. Ofärdiga sådana.
Är han lycklig? Är han stolt över mig, över vår kärlek,
över hur jag har en plats i andra, förknippad med minnet av honom?

Han vill inte se mig tröstlös, han ville mig allt väl,
han vill så fortfarande.

Att våga följa tankarna, inte skämmas för försöken
att sätta ord på dem, är att göra det som måste göras.
Att skriva dem här är att se dem,
att prata med min lyssnare är att höra dem (han är fantastisk).

Igår suckade jag, sa att nu kommer ljuset alla längtar efter,
jag kan inte gömma mig.
Du ska visa dig, skrattade lyssnaren, gömma dig behöver du aldrig.
Samtidigt, trots skrattet, ser han min svarta smärta,
är allvarlig, förringar aldrig det som skett.

Och jag ska försöka sätta mig ner och andas,
hitta den lycka som går jämsides med oss,
bära ömheten nära. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.