måndag, mars 03, 2014

Min längtan är osynlig, jag vet inte
hur eller vad jag ska skriva längre.

För den var den var märkligt nog den eviga drivkraften,
fick mig att leka med orden,
hjälpte mig att leva i nuet,
var mitt rättesnöre när jag stundtals famlade mig fram.
Jo faktiskt, mitt rättesnöre.
Lev väl, var varsam med de som behöver dig,
gör rätt och en dag blir du belönad.
Men glöm samtidigt aldrig din själ.
Ungefär så.
Det lilla fick bli det stora, så gör man för att finnas
här och nu. Brödet som jäser, oreganon som blommar,
kängornas kliv över lerig åker.
Livet jag levde var den jag var.
Den diffusa längtan, den som låter orden sväva,
blir som en långsam dans, tilliten din kavaljer,
vemodet din tunna sjal.

I en låda hittade jag ett utkast till en dikt, gammal,
för personlig, lite banal, ingenting jag är stolt över.
Men det jag skrev skedde senare.

Längtan är inte alltid en fantasi,
min längtan hade längtat som jag,
vi bokstavligen seglade in i vår hamn.

Och orden.
Viskande, berättande, skrattande kände vi igen oss i varandra.
Orden fanns i våra mjuka fingertoppar, i ögonens lugn,
i hjärtats slag. I dåtid och nutid och framtid fanns de.
I tystnaden fanns de.
Nu är det svårare.


"Har alltid vetat att det sker
en dag.
Vi ser varandras jag.
Ditt leende, din hand,
du hittar mig. 
Du hjälper mig iland.
Och inga ord behövs
för att förklara,
Och ingen räds att tiden har
satt spår.

Visst går det att få liv
till låns
i väntan på det rätta?
Vi vet det nu.
Har båda levt med
gömda minnen,
drömt och väntat.

Får bli varandras 
sista andetag."

(och jo, den är stolpig, idag som då,
men värd att sparas)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.