söndag, mars 23, 2014

Tröttheten som ständigt är närvarande,
avgrunden jag handlöst faller ner i trots att jag inte vill.
Hur tog de som också säger sig ha varit här upp?
Jag försöker läsa mig till svaret, men tror inte på orden.
Ingenting är som mitt hulkar jag tyst, ingen var som han.
Ingen. Just så sa ju prästen också den dagen
"They don't make them like that anymore"
och kapellet fylldes av stilla gråt.
They don't make them like that anymore.

Dagarna som går. Vintern blev mild, rosmarinen har övervintrat
nergrävd bland vitlök och fjolårspersilja och jag plockar en skål
full med kvarglömda gulbetor.
Jag tog tag i växthuset och kryddgården också,
har börjat rensa så smått i trädgårdslandet, men ännu inte sått ett
enda tomatfrö. Jag hittar inte glädjen, min själ tycks inte längre följa
mig dit, vägrar samsas men den svarta, fuktiga myllan.
Jag vill trötta ut mig, ber att min tid ska gå fort.

Som en paradox, trots att jag inte vill mer nu,
köper jag starkaste dosen B-vitamin.
Ingen påminner den som sörjer om hur kroppens depåer äts upp
men damen i hälsokostaffären säger, med ett vänligt tonfall,
att det som sker är fullkomligt naturligt för någon som mig.
Åtta av mina tio en gång starka, lättskötta naglar fick i oktober
breda vita fält tvärs över vid roten,
sex månader, så lång tid tar det för en nagel att växa ut.
Nu är de fransiga, trasiga, sköra.
Kropp och själ följs åt.

2 kommentarer:

  1. Jag har oxå precis sett över tillskottsintaget. B-vitamin, björkaska (innehåller diverse mineraler) och omega-3 blir det för min del.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.