lördag, mars 08, 2014

Vårsolen. Jag satte mig på stolen
där jag brukade sitta. Utsikt över fälten,
ljudet av en porlande bäck, duvor som har hittat hit igen,
trollhassel med ljusgröna hängen.
Valnötsträdets svarta grenar.
Nedanför finns mycket av det jag en gång höll
så hårt i, det som jag format, det som på
många sätt var min rustning, min sköld mot en
värld jag inte visste om jag tillhörde. Min mur mot
aningen att allt skulle kunna vittra sönder, att något
sannare fanns. Där nere står växthuset med rutor som
måste tvättas, köksträdgården väntar på att bli grävd,
kryddgården borde rensas.
Jag satt kvar i fem minuter, längre gick inte.
Ljuset skrämmer mig, på allvar. Jag orkar inte vara synlig
i min vilsenhet. Så djupt sitter det i mig detta att le mot andra,
så djupt att det sker automatiskt trots mina insides skrik.
Och med tårarna kommer känslan av att vara hemlös.
Mitt mörker är större än sorgen i sig, sorgen och saknaden som sveper
sin mantel runt mig har ytterligare ett lager, det existensiella rämnar.
Förklarar det vidden för dig?
Förstår du då att jag måste få älta här, utan ork att ge dig något
i retur?
Jag såg, jag segrade, jag fann mig själv.
Sedan förlorade jag.

Vi vill räcka till för andra, men viljan innehåller inte alltid orken.
Förlåt.

4 kommentarer:

  1. Be inte om ursäkt, vill jag skriva, men tänker att du kanske måste få göra det. Så ont kan våren göra, mitt i det jublande gröna stråk av nåt som ruttnar. Jag hatar våren, men jag gillar att fåglarna vänder åter, jag gillar mitt ställe vid Hornborgasjön, tranorna, svanarna, gluttsnäpporna och örnarna som sträcker över. Det förlåter mycket. Är med dej i mina tankar och du får mina bästa bilder. Ta vara på dej.

    SvaraRadera
  2. Viljan innehåller inte alltid orken. Alldeles så. Även den vars mörker inte ser likadant ut kan bli skör av det strålande ljuset ute nu.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Kikar in och lämnar en kram. /M

    Läser och tänker på Karin Boyes dikt

    Ja visst gör det ont när knoppar brister.
    Varför skulle annars våren tveka?
    Varför skulle all vår heta längtan
    bindas i det frusna bitterbleka?
    Höljet var ju knoppen hela vintern.
    Vad är det för nytt, som tär och spränger?
    Ja visst gör det ont när knoppar brister,
    ont för det som växer
    och det som stänger.

    Ja nog är det svårt när droppar faller.
    Skälvande av ängslan tungt de hänger,
    klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
    tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
    Svårt att vara oviss, rädd och delad,
    svårt att känna djupet dra och kalla,
    ändå sitta kvar och bara darra -
    svårt att vilja stanna
    och vilja falla.

    Då, när det är värst och inget hjälper,
    Brister som i jubel trädets knoppar.
    Då, när ingen rädsla längre håller,
    faller i ett glitter kvistens droppar
    glömmer att de skrämdes av det nya
    glömmer att de ängslades för färden -
    känner en sekund sin största trygghet,
    vilar i den tillit som skapar världen.

    SvaraRadera
  4. Lillemor, som alltid, du tröstar på ett vackert, djupt medmänskligt och respektfullt sätt, det hjälper mer än jag kan förklara men jag behöver nog inte göra det för du förstår tror jag. Det i sig är också fantastiskt.

    Igår frågade jag en kollega om våren är tidig i år - nej, svarade han, den har kommit när den alltid gör men fåglarna är sena. Jag tänkte på dig, på dina bilder, på hur du ger mig fåglarna och vandringarna. På att bilderna är just sådana att jag bär dem med mig, som små ljusa trådar i den grå filten. I morse tog jag fram udda garn och stickor, helt utan mål att skapa något, endast rörelsen ville jag uppleva, den lugnande monotona, steget mot något jag inte behöver veta slutet på. Tänkte på dig igen. Så tacksamt glad att du finns!

    tigerlilja, jag läser ditt varje dag, blir glad för ditt glada, ledsen för ditt svåra, tror att jag förstår din sorg (men hur vet man säkert att man någonsin förstår någon annan), vill kommentera men skjuter upp och orden blir bara tankar. Det sköra ljuset, ja det bländar, sticker i såren. Kram

    M, jag läser och hittar ännu en innebörd jag tidigare värjt mig för. Alla dessa bottnar. Gråter lite över att så många gråtit alltid, tröstas samtidigt över att inte vara den enda som har gjort så. Tack för alla tankar. Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.