onsdag, april 23, 2014

Dagar försvinner, dagar kommer. Jag är stark en stund,
för att falla djupt nästa. Vårvärme och grönska,
snart kan jag gömma mig helt i det lummiga,
ta skydd där, istället för i mörkret.

Jag tystnade, rädd för att göra omvärlden besviken,
någonstans har jag ju fått för mig att man vill se mig gå framåt
fortare än jag gör, både i vardagen här och i skrivandet.
Det är en feltolkning antagligen, men jag sväljer ändå,
går i ensamhet, biter ihop, funderar.
Hos psykologen gråter jag sedan ut hejdlöst, gör mig av med allt
som har varit inkapslat. Han är fantastisk, säger att vi pratar om
det mest existentiella och att gråt är nödvändigt. Den respekt han
möter mig med och det allvar han tar sorgen på är det som håller
mig vid liv tror jag ibland. Jag önskar det inte var så, vi människor
borde räcka till för varandra utan sådan hjälp som jag får,
men jag har accepterat att det är en utopi. Så jag gråter,
förklarar, och gråter igen. Det är den mjuka uppmärksamheten
från någon som uppskattar olikheter vi behöver när livet krisar,
jag ser tillbaks på mina försök till "självläkning" för många år sedan
då annat behövde få komma upp till ytan och inser att jag på många
sätt gjorde rätt även då - jag vågade se och gå igenom lagren av
det skadade. Men, för att berätta den gången ville jag lyssna samtidigt,
och jag lyssnade för intensivt, jag är sådan, kunde inte annat,
såg upp till, lyssnade, ville hjälpa, ignorerade tomheten som smög
längst in i mig när mina ord om mitt föll i tomhet.

I sorgen möter man alltid någon, sa den klokaste vännen som har kommit att
betyda så mycket. Hur rätt har hon inte? I sorgen möter man alltid någon och
det är en nåd. Där ligger min tacksamhet. I sorgen står du ensam, avklädd,
utan förmågan att skyla dig. De som ändå orkar se dig, får ditt sanna jag,
de som ändå orkar se är kanske de som inte letar efter sig själva just i det ögonblicket?
Jag tystnar ibland (som jag skrev), rädd för att bli suckad åt.
Mina tankar går i spinn och det jag säger ena minuten vill jag rätta nästa,
det är det enda sättet jag kan gå vidare på, genom att följa trådarna, nysta ut.
Orkar du följa med mig i de svängarna?
Jag är en sörjande människa, en därför ensam människa.
Jag är också en människa omsluten av nåd.
I den vill jag vila.

Sedan tar jag tag i mig själv, firar Påskens alla dagar, de som
idag har fått en djupare innebörd.
"Jag stiger ut ur min skugga" sa en underbar ung kvinna,
ord jag bär med mig.

Köksträdgården ska på sikt hela mig tänker jag också,
tomatplantorna planteras om, gurkan tittar upp,
lök och morötter är i jorden, potatisen förgror och ramslöken är skördad.
Jag orkar jobbet och är tacksam över att jag tackade nej till sjukskrivning.
När skulle jag ha känt mig redo att återvända efter en sådan?
Aldrig. Jag blir ju inte den människa jag en gång var. Aldrig.
Är det därför vissa flyr mig och andra kommer nära?
Varför står inte alla ut med att se förändringar, fortfarande
grubblar jag över det. Är det för att det var en spegelbild
vi tyckte om, som vi trodde oss se? Ett ansikte som nu skrämmer,
som påminner för mycket om skörheten i att vara just människa?

Hur ska jag kunna förklara alla tankar jag har om döden?
Om livet som bara är tillfälligt?
Om trösten i en medaljong som oförklarligt återfanns,
om mjukheten i slitet blått tyg?
Hur ska jag kunna förklara för dig?
Jag vill försöka.

3 kommentarer:

  1. Åh, vad berörd jag blir. Jag känner så starkt för det här. I sorgen möter man någon. Jag tror det. Det var bättre än det jag skrev, om eremiterna i dödsskuggans dal. I sorgen möter man någon. Jag skall ta det med mig.

    SvaraRadera
  2. Modiga, starka, kloka Y! Sitter på min balkong och stickar en sjal åt en annan vän - får jag kalla dej vän, jag gör det, du är min skrivarvän - som sörjer den här våren, en blå/turkos randig sjal i silke och mjukaste babyalpaca, läser om det du skrev om den randiga sorgen, tänker, ser på mina plantor, på koltrasten som inte heller lämnar balkongen, tänker. Ibland tycker jag att livet är väl grymt mot dom goda.
    Mjukheten i det slitna blå tyget, medaljongen, lagren. Det du skriver läker inte bara dej. Glöm inte det.

    SvaraRadera
  3. Charlotte, din text är mycket stark, mycket sann. Det är så!

    Åh Lillemor jag tänker också, trasslar in mig som alltid, försöker räta ut. Orättvisan finns den eller vill jag för mycket bara? Sorgen (som förr eller senare drabbar oss alla i någon form) bottnar i glädjen, så stor glädje - grym sorg. Min tacksamhet, var finns den då? Jag ville 10, 20 nej 30 år av honom, ville! Och skäms för att som ett litet barn hulka "jag ville". Jag som faktiskt fick något.
    Åh jag vet verkligen inte.
    Varför? Ständigt detta varför?

    Ser för mig hur du sitter i vårljuset och lyfter in omsorg i maskorna. Tack för den bilden, inkl koltrasten. Jodu, du är min vän!

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.