torsdag, april 17, 2014

I sorgen är man ensam, i periferin finns livet,
det som fortgår. Så klartänkt är jag att jag vet det, 
ser det, men det gör ingenting lättare. Tvärtom ger det mig 
dåligt samvete, allt jag inte är, allt jag inte blev. 
Mina underverk är kloka och ömsinta trots att de inte delar min avgrund, 
säger att de har lärt sig så mycket om livet, men jag önskade  
dem inte detta, ville inte att de skulle se mig så vilse som nu. 
De skulle se mig skratta som jag aldrig skrattat förr. 
De skulle se mig lugn.  
De skulle förstå ordet hemmahamn. 
Tankarna, jag får ingen ordning på tankarna. 

Vem vill inte orka finnas för andra, orka glädja omvärlden, 
hjälpa där det går? Vem vill inte sådant?
Krigarprinsessan och jag tillbringar en dag i veckan tillsammans, 
en glädjedag när hon motar undan mörkret.
Oftast faller jag hårt när jag väl kommer hem, det är som jag skrev, 
mängden tårar verkar förutbestämd men kan med en kraftansträngning sparas.
Jag betalar dyrt, med en enorm trötthet både psykiskt och fysisk
som följd, men det är en investering i framtiden. Hennes.
Min egen? Jag är inte där än, den känns fortfarande som en 
transportsträcka mot något diffust. Mot vilan.

Och jag ville skriva om tröst. Om oss människor, om varför somliga flyr
och andra vet precis vad som är rätt även om de inte tror det själva.
Jag ville skriva om vänskap. Om ny och stark sådan men framför allt
vill jag rensa mitt inre på tankarna kring den vän som svek. Som tystnade
så totalt eftersom jag sörjer. Vad är det vi söker i andra människor? 
Är det bara en glimt av oss själva som vi sedan inte står ut med när
den blir alltför smärtsam?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.