tisdag, april 01, 2014

Planet som hotar störta, paniken, gråten.
Liknelsen om hur du måste ta på dig din egen syrgasmask
innan du kan hjälpa andra, är klok, så klok.
Men jag vet inte var min mask är.
Jag vet inte hur den ser ut längre, vet inte var jag ska leta.
Hittar inte.
Och jag kan inte andas.

4 kommentarer:

  1. Är det några av oss som ändå lite hjälpligt fått på oss våra masker för stunden och dela med oss av lite syre tills din sitter på plats. Jag önskar att det kunde funka så. Då hade jag skickat över både hopp, kärlek, omtanke, förtröstan, acceptans, frid, ro och några saker till.
    KRAM

    SvaraRadera
  2. Skulle ha börjat med ett Kanske, nu försvann det.

    SvaraRadera
  3. Ann, tack rara. Dina ord här är som en syrgasmask, tro mig. Förlåt att jag är så dålig på att svara. Kram.

    SvaraRadera
  4. Du behöver inte be om ursäkt. Det jag gillar mest av allt med bloggandet och skrivandet är att jag skriver för att jag vill. Eller behöver. Eller har lust. Eller av helt andra anledningar. Inte av tvång. Inte av förväntan. Eller annat som tynger. För mej blir det bäst då. Kravlöst. Närvarande. Äkta.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.