tisdag, maj 13, 2014

Det har gått åtta månader. Jag tappar orden trots att jag inte vill.
Det är inte det samma som att förlora tankarna,
de finns, finns och formulerar sig ständigt på insidan.
Men jag orkar inte skriva ner dem,
bevarar dem inte, delar inte.
En trötthet har kommit över mig, den blir inte
mindre när jag ser hur andra väljer att gå vidare.
Men styrkan finns också.
Mitt tempo är långsamt. Nej, jag har inte fastnat.
Inte heller flyr jag min saknad.
Även den tid som är nu ska jag minnas.
A year of magical thinking. Joan Didion valde en sann titel,
aldrig har tankarna svävat så som dessa åtta månader,
tyngda av det svarta trotsar de alltet, blir klarare, vägrar sjunka.

Näktergalen sjöng nyss (han är tidig) och jag grät.
Göken gol häromdagen, i norr. Det är som det är,
så som det ska vara och jag skyggade inte. I fjol hördes den i
söder och jag vägrade lyssna. Hur kunde jag annat den våren?

När någon frågar hur det är säger jag ofta just de orden -
"det är som det är". Det är inte att ha gett upp, tvärtom är det
så nära som jag kan komma tilliten just nu. En acceptans.
Han dog. Det är som det är.

Och musikersonen gråter. Han och flickvännen har brutit.
Jag försöker inte trösta, vet hans mörker, lyssnar men ger inga
råd när han delar sina tankar med mig.
I kärlekens spår går sorgen, kanske blir vi inte hela utan att ha fått
uppleva dem båda.
Det är som det är.

1 kommentar:

  1. Just det där att få ner tankarna på pränt. Det vill sig inte här heller.
    Men jag ber för dig.
    Skönt att höra att du är kvar.
    Kramar

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.