tisdag, maj 20, 2014

Kanske finns vi inte ännu. Inte någon av oss.
Jag försöker hitta mitt jag. Men det är som om jag då stod på tröskeln,
hann ta ett steg in och sedan. Allt försvann. Nu vet jag ingenting. Ingenting.
Kanske finns jag inte ännu, kanske fanns jag alltid. Jag är den jag är,
i grunden den samma, trots det som skett i själen inte förvanskad.
Bara ensam, alltid ensam men på ett annat sätt nu.
Vi söker, vi finner, vi förlorar. Vad händer sen? Jag vill veta vart själarna far,
jag vill veta om han hör mig? Om han väntar.
Mitt otåliga jag brottas med tilliten.

Och jag har tystat på många plan. Tröttheten har på allvar omfamnat mig.
I det svartaste var min mur raserad, mitt sinne vidöppet,
nu letar jag stenar, med vemod försöker jag bygga upp igen.

I skymningen, just innan mörkret lade sig, gick jag ut och plockade blommor. Någonstans har jag läst att kryddor ska plockas i gryningen och blommor i skymningen. Nu blev det det både och. Allt växer denna vår, från en dag till en annan förändras rabatter och trädgårdsland. Jag ville plocka tulpaner men fann bara två, sedan fick jag famnen full av kaprifol, citronmeliss och mynta.
Mina sinnen dövas av dofter, fönstret står öppet, näktergalen sjunger,
nattdimman sveper sin mjuka svala filt runt allt som är.

Min verklighet.

Väck mig.

3 kommentarer:

  1. O. Jag tror att han hör dej även när du är tyst. Och bilden av näktergalen, av en famn full av citronmeliss, av nattlig dimma, den är så vacker i allt det onda.
    Jag är glad för dina ord. Besynnerligt trösterika denna vår, när så mycket tröst behövs.

    SvaraRadera
  2. Ja, denna vår med svarta stråk av saknad, denna vår som plötsligt har övergått i sommar med nära nog utblommade syrener redan. Korta ögonblick tänker jag att jag ska berätta om hur sorgen ger styrka, sedan faller jag och...
    Tack för att du finns där. För mig är du ytterligare ett bevis på skrivandets kraft, på att man via det kan finna vänner.

    SvaraRadera
  3. I en alldeles annan situation funderar jag också på hur man bygger upp på nytt. Var man hittar sina stenar. Jag letar långsamt.
    Och jag tar till mig den där bilden av kryddorna i skymningen. Tack.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.