tisdag, maj 13, 2014

Sorg är märkligt. Efter åtta månader tillhör jag den skara
som i skrivande stund kan säga "jag överlevde".
Det är stora ord. All sorg är unik, aldrig att jag skulle ta lätt
på någon annans smärta, men, som antagligen de flesta sörjande,
säger jag: "aldrig önskar jag dig min sorg".

Ingen kan undkomma det svarta, förr eller senare står du också
vid din avgrund. Den kommer att vara din, bara din.
Och kanske just därför kommer du att överleva trots att
du står vid stupet med ena benet över kanten.
Din sorg.
Min sorg.
Du kommer att vara bäst på att hitta vägen in i den.
Och det enda råd jag vill ge dig är just att våga den resan med öppna ögon
när det är dags. Jag är glad att jag genast stängde min dörr för den som
ville få mig att skynda på stegen. Jag är tacksam för så många som
har orkat lyssna på och läsa mina ständiga upprepningar.
Sorgen förändrar oss, den förvanskar oss inte, den får oss
snarare att hitta oss själva, se våra styrkor och svagheter
i ett nytt, klarare ljus. Den förändrar oss på så sätt, vi blir
mer sanna. Eller, det är så den har förändrat mig, bör jag skriva.

Det är ofta, inser jag, som orden "jag grät" står här.
Du får inte bli rädd för sådant. Gråten är inte av ondo, den finns och jag
behöver helt enkelt berätta att det är så, värre är det inte.
Skrattet finns också. Det finns inte längre samvetskval i de stunderna,
men melankolin följer i dess spår.
Varför finns han inte här och ser mig le? Varför hann vi inte detta?
Kan du höra mig? frågar jag tyst. Skrattar du med mig nu?

2 kommentarer:

Tack du som vill lämna spår.