tisdag, maj 27, 2014

.

Vi pratar om det djupaste. Jag är inte och var inte sjuk,
behöver inte behandlas, har inte fastnat i sorgen. 

Jag är, säger min psykolog, människa, 
en människa som försöker förstå och finna ord för 
det som alla bär på, l-ä-n-g-t-a-n. 
Varför behöver jag höra honom säga det? 
Varför tvivlar jag sedan ändå på hans ord om hur alla har drömmar?
Han bemöter mitt tvivel igen och trots att jag inte ser på honom kan jag 
höra leendet i rösten när han säger att 
"jo du, så är det, längtan finns hos alla". 
Men jag har ju förlorat den! 
(och kan jag vara utan den måste andra kunna förtränga den, 
eller helt enkelt klara sig utan den, är det inte så?)
Jag hade den, jag mötte den och nu finns 
i-n-g-e-n-t-i-n-g.
Ingenting, snyftar jag, och säger att det ger ångest att känna så, 
för jag har så mycket att vara tacksam för. 

Vi tar ett steg i taget, lugnar han.

Förälskelse, och att älska. Det kan beskrivas så här.

Man förväxlar den älskade med Gud.

Man ser den älskade med Guds ögon, man älskar trots alla 
fel och brister. 

Mina tårar rinner när han säger det, 
jag inser det storslagna i vad jag har varit med om. 
Jag såg hela människan, jag såg felen och bristerna.
Och vågade älska. 
Jag såg. Och blev älskad tillbaks.

Sedan blir min gråt förtvivlad, varför kan vi inte se alla med 
sådana ögon? vill jag veta. Varför? 
På det finns inte något svar, 
mer än att det är en mycket klok fråga, säger han tyst.

2 kommentarer:

  1. Det där är så vackert. Och så svårt. Och vackert.
    Längtan som sträcker sig framåt.
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.