fredag, juni 06, 2014

Igår morse skrev jag

- Världen är god där jag sitter vid vattnet, ser ut över segelbåtar och tankfartyg,
Människor går förbi, ler mot mig och jag möter blickarna, ler tillbaks.
Styrkan i mig, fanns den alltid? Antagligen, men någon behövde
se den, se den och svagheterna i ett, älska helheten,
för att jag skulle bli trygg.
Han kom. Och trots svärtan, trots den oerhörda smärtan,
lever tryggheten kvar i mig. -

Jag vilar i lugnet just då. Det är sonens examensdag, nuet.
Ett par timmar senare faller jag, som alltid oförberedd.
Faller.
Eftersom musiken under ceremonin i sång efter sång tycks
handla om oss, som en påminnelse om att han är med oss.
Eftersom havet är så nära på alla möjliga och omöjliga sätt,
Eftersom, eftersom, eftersom.

Man klarar det man ska klara.
Styrkan igen.
Jag andas djupt, berättar i tankarna allt för honom,
Det kan verka som envägskommunikation,
men tro mig det är ngt annat.


Så skimrande var aldrig havet.

4 kommentarer:

  1. Så förunderligt är det.

    SvaraRadera
  2. Nog är det så. De man älskar blir kvar. I hjärtat och tanken, biter sig fast utan att man kan ta bort, men det vill man ju inte. Precis så förunderligt är det, som Tigerlilja säger.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Nej, det vill man ju inte. Och jag tror rädslan märkligt nog samtidigt finns just där i det förunderliga. för tänk om det bleknar? Hur överlever jag då? De stunder man andas lugnt blir både en vila och en fasa för att man inte förstår. Inte förstår sig själv, inte förstår livet, inte förstår döden, inte förstår kärlekens makt.

    Det är en tröst att ni som har läst så länge finns kvar. Förlåt att jag är så dålig på att kommentera hos er.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.