lördag, juni 28, 2014

Jag glömde nämna vildrosorna, fattigdomens blommor.
De som blev så viktiga.
Som blommade i juni/juli.
Som bar nypon i september.
Som blev en krans på graven i oktober.

Dessa buskar nämns självklart i boken,
jag får återigen känslan av att saker läggs i min väg av en anledning.
I minnet ser jag oss sitta där, blicka ut över fjärden.
Någonstans i mitt innersta vet jag att jag är en människa
rik på kärlek.
Kierkegaards ord blir plötsligt till tröst även för mig
- "Vi kan inte förstå förrän efteråt".
Vi kan inte.

2 kommentarer:

Tack du som vill lämna spår.