torsdag, juni 26, 2014

Jag tappar orden om jag inte skriver,
tappar mitt språk.
Men det är så svårt, denna flödesskrivning,
denna ärlighet som vill rädda mig och samtidigt vill
skydda så många. Vi äger aldrig historien. Vi är inte öar.

Jag går under av saknad. Jag, jag, jag.
Detta ständiga jag.
Omvärlden värjer sig, vågar inte fråga varför tårarna kommer trots att
det i princip alltid finns ett svar. Idag plockade jag upp
en bok i en boklåda, en bok som jag för femton år sedan gav bort,
en bok med ett huvudsakligt ämne som tillhör mitt förflutna
och vad vet jag, kanske min framtid. Jag blev glad när jag hittade den,
tänkte att den vill jag läsa nu. Men det gick inte.
Tårarna kom, gråten, hulkandet.
Inte på grund av demensen, den skrämmer inte, kommer den så kommer den.
Jag klarade bara inte platsen trots att jag visste, trodde det skulle vara ok.
Stigarna. Stenarna. Stammarna.
Av alla platser på jorden så är det den platsen.

Jag vill inte längre.

3 kommentarer:

  1. Flödesskrivandet har fått igång mitt skrivande. Men jag lindar in, avpersonifierar och fegar ur i alla fall. Men inte med flit. Eller vilje. Det handlar nog bara om att anonymiteten inte finns och att jag har det inbyggt. Att inte lämna ut alltför mycket. Ska prova att skriva utan att publicera och se om det blir annorlunda. För flödesskrivande renar mej.

    SvaraRadera
  2. Jag läser dig Ann och är glad att du skriver igen på bloggen men vet alltför väl (tror jag iaf) vad du menar med detta att inte lämna ut.
    Det knepiga dilemmat för mig är att flödesskrivningen som ingen läser, i sin "olästhet" på något sätt blir en feghet. Kul balansgång... Suck på det!
    Och kram, härligt med NY

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.