måndag, juli 21, 2014

Det finns tankar jag måste få göra mig av med.
Det handlar inte om avsky, inte om saknad.
Det handlar om klarsyn, om att se mig själv.
Just här är den avstjälpningsplats som duger.

Vi är ingenting om vi inte f-ö-r-s-ö-k-e-r finnas för andra.
Ingenting.
Motargumentet jag en gång fick
- det är mycket tungt att bära en annan människa -
ekar ihåligt, nu som då. Och jag minns den blixtrande insikten
jag inte ville ha. Hur det jag såg skavde.

Jag har orkat många under de stunder någon
har bett mig om det och blev på så sätt den jag är.
En långsam vandrare, älskad av en annan hjälpare.
Tilliten, kärleken, förklarar oss, låter oss också bära
med en annorlunda styrka än då vi bara vill se oss själva
som någon som gör det rätta.
För vad, frågar jag dig, är det rätta? Hur vet du?
Tänk om hon istället hade kunnat säga att hon fanns där? Bakom.
För att stötta.
Inte insnärjd i sin egen bild.
Nu skadades tilliten till mänskligheten åter
hos den som kämpade för sitt liv.
Konsekvenserna outhärdliga.

Kanhända kommer en dag en odefinierbar sorg
att nudda vid hennes själ,
en flyktig vind som vill
lägga bitar på plats.
Jag skyddar inte mot den.

6 kommentarer:

  1. Ibland är det så svårt att vara den lyssnande att man istället babblar på, inte av elakhet, men av rädsla att känna något, att ta in någon annans känslor.
    Kanhända var det så hon kände.

    SvaraRadera
  2. Jo, du har rätt, förhoppningsvis var det så. Det är svårt att förstå andra, så är det absolut. Någonstans ville hon nog väl just där och då på sitt sätt.
    Jag behöver lätta tankarna, då skriver jag här. Det blir oklart och luddigt ofta, kan säkert misstolkas, ändå hjälper det mig.
    Jag är inte hård, inte arg, kanske verkar det så, men nej jag är inte det.

    Och jag har många goda människor runt mig som accepterar att man inte kan gå omvägar kring sorgen, det får bli den vandring det blir, rakt genom elden.

    SvaraRadera
  3. Alla tankar man måste göra sig av med. Du sätter ord på dem.

    SvaraRadera
  4. Å, vad jag rörs av det goda, kloka. Att bära, att bli buren och att göra det utan åthävor. Alldeles klart och självklart och utan att räkna på plus- eller minuskontot. När jag var yngre och mer politiskt aktiv fanns i min förening en man som emellanåt lät hemlösa eller narkomaner ta en dusch, få en bit mat, få sova en natt på hans soffa, medan vi andra var fångade i medkännandets mer teoretiska aspekter. Jag tänker ofta på honom. Jag önskar att jag hade hans mod och ibland när jag har en skärva av det tycker jag som allra bäst om mej och andra.

    SvaraRadera
  5. Åh jag är så tacksam för att ni finns!
    Och det är så vackert uttryckt Lillemor, det där att ha en skärva av modet och att då tycka som mest om sig själv och andra. Ord jag måste spara, så vet du. Tack!

    Nu har jag köpt Teju Cole (fast jag har fortfarande inte egen bil, vilket har varit bra, jag har nästan bara varit hemma och läst i värmen), fantastiskt med dina boktips, de stämmer med mig. Jag tänker göra som du, låta ett kapitel i taget långsamt få spänna över tid, du har rätt den fungerar att läsa precis så.

    SvaraRadera
  6. Har inte läst så flitigt ett par dagar nu och det här var så fint, just här, just nu. Tack.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.