onsdag, juli 30, 2014

Ett stilla duggregn faller.
Luften är lätt att andas igen.
Jag rör mig långsamt, ständigt långsamt,
som om min kropp mjukt vill kompensera för tumultet i själen,
vill samarbeta med saknaden och få skärvorna
att lägga sig på sin rätta plats.
Utåt sett ser jag ut att vara en människa i stor harmoni
med sig själv, det är jag nästan smärtsamt medveten om
när jag går där mitt ibland de som hastar fram.
Så lätt luras ögat.

Jag funderar på de som yogar och mediterar, förstår visst den goda
kraften i sådant, men vill inte, inte nu.
Nej jag vill inte på något sätt varken blunda för kaoset och mörkret
eller döva det, vill inte gå kringvägar, vill undvika genvägar.
För mig är det ett måste att veta hur avgrundsdjupets skrovliga
väggar känns, hur stenarna under fötternas hud skaver.
Kanhända verkar det märkligt men vi är de vi är.
Sorgen kommer alltid att finnas, jag måste bli vän med den.
På mitt sätt. Genom att vandra långsamt.

3 kommentarer:

  1. Man måste gå i sin egen takt. Kram

    SvaraRadera
  2. Ja absolut. Man måste gå i sin egen takt. Själv skulle jag inte överleva utan yoga.

    SvaraRadera
  3. En dag, då ska jag börja med yoga. Jag ska det.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.