lördag, juli 05, 2014

Jag köpte ett svart A5 block där sidorna går att riva ut.
Ville ha till hands för plötsliga tankar som kanske en gång
kan renskrivas. Det är förlösande! Orden flödar,
allt rinner ur mig, allt vill jag minnas.
Hinna renskriva lär jag aldrig göra,
inte heller skriva av och spara på datorn.
Men mina funderingar blir verkligare
när jag kan bläddra tillbaks bland dem.
Och jag önskar han kunde läsa vartenda ord.

Vägen till kapellet kändes inte så lång idag, men jag bävade
så för gråten som skulle komma att jag vandrade
en timme extra bort till det som en gång var barndomshemmet.
Jag har blivit visad det flera gånger förut men nu var det skönt
att gå dit ensam.
En stilla idyll vid glittrande vatten.
Här låg hans första båtar en gång,
här lekte han sina ensamlekar,
här cyklade vännen förbi för att få följe till skolan.
I kanten av trädgården växer en schersminbuske,
jag bröt försiktigt loss några vita blomklasar till graven.
Jag och mina symbolhandlingar.

Sedan satt jag nära, nära i många, många timmar,
åt sallad och jordgubbar, delade en mycket liten flaska
champagne med honom. Klockan som ringde så dovt vid
begravningen ringde idag både för bröllop och helg.
Bröllop ska vara vackra. Förlåt ville jag ropa,
förlåt för att jag sitter här och stör med min sorg,
sitter på gräset och gråter. Men jag sa ingenting,
glädjen och sorgen är följeslagare,
vill påminna om varandra.

Innan jag gick tände jag lyktan.

2 kommentarer:

  1. Jag har inte läst dej på ett tag, inte läst nåt, inte nån. Tillbaka med mina älskade böcker, mina mänskor som skriver, det är som kallt, alldeles klart vatten skopat ur en torparbrunn, å, det är en klyscha, men sant. Dina texter skimrande vackra, sorg och glädje och tacksamhet, en nåd att läsa. Du skrev om den randiga sorgen i ett tidigare inlägg, en bild som stannat kvar, jag stickar randigt, tänker på det som livet rymmer, som du så innerligt väl beskriver, sorg och glädje som går bredvid varann, skuldra vid skuldra. Denna tröst det innebär, schersminen, jordgubbarna och lyktan och tiden som en vän. Tack.

    SvaraRadera
  2. Böcker, jag lyckas inte hitta de rätta, boktravarna växer, jag bläddrar, lägger ner, börjar på något nytt. Bara då och då hittar jag det som tröstar eller bär mig långt bort men efter en sådan bok blir det ju sen ännu svårare att plocka upp något nytt. Då irrar jag runt vilse tills dess den glasade tanken hinner ifatt mig - det är så här det ska vara från och med Då. Ingenting är som tidigare, inte ens bokstäverna. Ingenting är som det borde vara, jag försöker verkligen acceptera det.

    Jag har saknat dig! Tänkt på dig och hoppats att du har det bra. Blev glad nu.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.