torsdag, juli 10, 2014

Jag orkar inte fly, tillhör inte de som kan blicka framåt,
inte de som finner tröst i att fylla dagarna för att tränga undan,
inte de som längre vill tro att allt har en mening.
Inte längre.
Framtiden skrämmer mig.
Hur ska jag då orka?
Livlinorna jag nämner ibland, min hand är för svag nu.
Just idag ser jag dem för vad de är, linor på en oändlig
ocean av tårar. De är förankrade i andra människors lycka,
leder inte in i min hamn.
Varför hålla sig flytande på en sådan?
Det salta vattnet torkar ut min själ, ger ingen svalka.

Krocken i gathörnet, jag var med om den. Något liknande
kommer aldrig att kunna ske igen. Förstår du då hur banalt
det blir när någon säger "man vet aldrig vad som väntar"?

Det är varmt.
Jag är hudlös,
kan inte skala av mig fler lager.

2 kommentarer:

  1. Jag vet, förstås, inte. Men jag har en vän som ofta - lite uppfordrande - säger 'har det hänt nåt i dag' och jag säger - 'nej, tack och lov'. Jag väntar mig inte direkt att det som ska 'hända' ska vara något positivt.
    Jag skulle önska att jag kunde tro det.
    Och jag kan bara då och då se gliporna i tillvaron, dom där ljuset sipprar in, svindlande snabbt. Det får vara så. Här och nu.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Gliporna svindlande snabbt. Jo, just så i bästa fall.

    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.