onsdag, juli 16, 2014

När tankarna ibland blir ett tumult
lägger jag patiens, den sortens som alltid går upp.
Varför? undrar du.
För att det går att tänka rätt, för att det tröstar
mig att se det. För att just lösningen stillar mig.
Jag vill berätta för lyssnaren, rädd för att jag kanhända
håller på att bli galen som gör sådant, vill jag
bekänna det. Tror du att du håller på att bli galen skulle
han antagligen fråga och leendet i hans röst skulle
höras. Nej, skulle jag nog svara, men jag funderar för mycket.

Allt bryr jag mig inte om att vinna,
det är som med livets vänskaper.
Man kan ge upp somligt,
avbryta när orken inte finns.
En lättnad att lägga undan helt enkelt.

Igår fyllde krigarprinsessan två år och
av ett gammalt örngott sydde jag
madrass, täcke och kudde att lägga i
trädockvagnen jag köpt.
Hennes skratt blev en underbar paus bort från det mörka.

2 kommentarer:

  1. När stormen Gudrun hade kraschat en del av vårt liv satt jag i mörkret i tolv dygn och lade patiens, som skulle gå ut. Sen klarar jag inte det längre, men jag känner igen känslan.
    Och två år - underbart! Hon som är en liten aning större hos mig kör runt på en liten röd trädockvagn, som hennes äldsta faster fick och jag visade henne en bild när hennes pappa kunde sitta i den. Tiden.

    SvaraRadera
  2. En underbar paus i form av en två-årings skratt fick mej att le. Det var så vackert uttryckt och jag kunde se det framför mej. Tror att det är så min mamma känner för mej, syrran och våra familjer just nu. 8 personer som drar henne bort från mörkret.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.