fredag, juli 04, 2014

Verkligheten är minst lika verklig utan att den skrivs ner men i skrivandet finns efterreflektionen. Orden föds inte i och med att de hamnar här, innebörden blir tydligare för mig bara.   
Någon sa att det är de dåliga minnena som etsar sig fast i oss. Jag är inte säker på det, för mig finns fler ljusa än mörka stunder sparade. Långt fler och det är de som glimmar när jag rör runt i det grumliga vattnet. Kanske har jag flytt? vill du genast protestera, men nej säger jag då. Jag har varit medveten om skålarna. De väger långt ifrån jämt alla gånger men de finns båda. I den mörka ligger stora bitar av svart kol, i den ljusa ett oändligt antal små skimrande pärlor i flertalet färger, mjukare att fingra på, mer bestående. Kolet, som ibland kan flyta upp till ytan, behöver få brinna, glöda tills dess endast värmen dröjer sig kvar, tränger in i och tinar upp min själ. Då släpps något fritt, svarta minnen etsar sig inte fast.

Jag gör en resa på många plan just nu. Igår träffade jag två vänner. Dessutom satt jag på gräset vid graven länge och grät så att jag trodde jag skulle gå sönder. Detta att inte fly sin smärta. Åh det var fruktansvärt.

Vännerna då? En lyssnar, förstår, sörjer och kan faktiskt trösta utan många ord. En verkar vilja analysera mig och inombords brister något då, jag får tunghäfta. Ingen ilska mot henne finns, att försöka förklara blir bara meningslöst. "men minns du?" säger hon, "är du säker på att inte..." Så är det, tänker jag, vissa tror sig om sanningar de inte greppar, tar platser som inte tillhör dem. Du var min vän, tänker jag tyst. Jag var rädd men samtidigt stark och ville dela, ge av vår glädje.
Ångrar jag något?  Kanske att jag inte lyssnade till min inre röst en gång. Men han förstod, hade också hört den lilla som sa "men jag vill ju att..." 
Det senare blev ett ytligt möte, men ändå ett möte bättre än inget.

Idag är hans dag,
han har fått sina vildrosor.
Fortsätter han att fylla år?
Nej så kan det inte vara, oändlig tid räknas inte i år
och det betyder att om ett par månader är vi
jämgamla i jordelivet.

Han kan inte längre skämta om
hur ung och oerfaren jag är här.
Det är som det är.

2 kommentarer:

  1. Det där fick mig att tänka på så många saker - i det mörker som är mitt finns också många ljusa minnen, visst är glädjens pärlor också värda att räkna, visst är de bestående. Ja.
    Och den analyserandes oförståelse känner jag också. Man vet aldrig vad som tröstar, du har rätt.
    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.