lördag, oktober 18, 2014

Jag tycker om sittvagnen på nattåget till Stockholm.
Det är något med leenden i blickarna som utväxlas
då man försöker "bädda" ner sig så gott det går i stolen,
i bästa fall även få sträcka ut benen på sätet bredvid,
någonting med dåsigheten när tåget står stilla i Linköping
och folk vandrar runt lite planlöst eftersom det rytmiska
vaggandet upphörde,
någonting med morgonrufsigheten när man drar på sig jackan
och sömndrucket styr stegen mot kaffestället som har öppet tidigt.
Och sen sitter man där en stund och jag njuter av att höra personalen
fråga absolut varenda kund något personligt om hur dom mår,
vart dom är på väg eller kommer ifrån.
Microkonversationer, vi borde ha fler sådana kl 06.30 varje morgon
med främlingar.
Jo, vänligheten känns faktiskt tillräckligt äkta. Vi måste börja någonstans.

Jag åkte upp i förrgår natt, och tillbaks i går kväll.
Mitt sätt att hantera livet nu, att lära mig leva med "efter honom",
är att lita på min intuition om vad som helar.
Man ångrar det ogjorda, inte tvärtom,
(skulle det bli fel, finns förlåtelse att få och ge,
bara när du inte vågar det ordet har du något större att våndas över).
Jag kom, hursomhelst, på att jag ville plantera vårlökar på graven innan
marken blir frusen och snötäckt. Snödroppar, krokus, scillor och pärlhyacinter
ska långsamt sprida sig i det vilda. En vår i framtiden hoppas jag att de
lockar fram leenden hos alla som kommer in genom grindarna och ser
den tidiga färgprakten.
Livet som segrar över döden.

När tanken väl slog rot och jag i huvudet bestämde dag,
såg jag att det var ettårsdagen av begravningen.
Så självklart att just den dagen få gräva i jorden där han sänktes.
Och som om han inte kan sluta måna om oss, ger han mig dessutom
infallet att i sista minuten låta bli "ensamtanken" och kontakta systern
som bor i den andra världsdelen och är på mycket kort Sverige-besök
för att lära känna första barnbarnet
(hon blir så glad, berättar att hon hade legat och funderat på att be mig
komma upp men inte riktigt vågat, trott att det skulle
vara en för lång och dyr resa så plötsligt).

Jag får några vackra timmar i stillheten,
min bukett med nypon från september lyser fortfarande
och jag fyller på den med nya kvistar jag burit med mig hemifrån.
Sedan kommer hon, vi kramas hårt, gråter lite när klockorna samtidigt
börjar ringa efter en begravning,
gråter lite till när vi pratar om honom samtidigt som vi samlar höstlöv
att lägga runt stenen. När regnet så småningom kommer går vi in
i det nu tomma kapellet, tänder små ljus och pratar om rädslor.

På eftermiddagen sitter vi runt ett köksbord,
tre kvinnor i samma ålder och två yngre.
Vi pratar om det viktiga i att få följa sin personliga väg
genom sorgens landskap. I min famn vilar en liten
prins på tre veckor. Jag ser på hans fina anletsdrag och
inom mig drar jag efter andan.

På väg till tåget stiger jag av t-banan vid Hornstull.
Bara ett andetag, bara ett till, viskar jag tyst.

3 kommentarer:

  1. En resa i tid och rum. Och när du skriver om hur ni satt runt köksbordet minns jag plötsligt en gång när vi stod längst upp i en trappa jag och två ganska jämnåriga väninnor, livet hade varit kärvt för oss alla tre och jag minns känslan av vår gemensamma och individuella sorg. Inte anade jag då att ett år senare skulle både jag och en av de andra stå med våra små söner, min väldigt yngste och hennes enda. Livet är så oförutsägbart.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja det oförutsägbara livet, jag förundras över hur vi orkar, men det är så.
    Och jag tänker att i stor sorg blir vi människor en kort sekund vidöppna, vågar släppa in de som vill finnas. Sådant betyder mycket, är vad som kan reparera tillit som brast när någon annan du trodde skulle stötta inte mäktade att göra så.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Hej! visste inte att du skrev här...dina dikter kommer o det är inga vilsna ord i dig, kanske sorgsna men inte alls vilsna i mina ögon.

    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.