söndag, oktober 05, 2014

När slutar man skriva den sorgeberättelse som
tröttar läsaren?
När slutar man lyssna inåt?
När kommer en framtid?

Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte.
Kanske fortsätter jag mitt ältande för att du ska förstå
att sorg är på svartaste allvar, aldrig kan skyfflas undan?
Kanske fortsätter jag för att jag inte kan något annat än vara sann.

För ett tag sedan sa jag till en vän - "jag måste skärpa mig".
Du, sa hon, sätt dig bredvid dig själv och lyssna på
din berättelse, du behöver inte skärpa dig!
Idag fick jag en påminnelse om det igen, via något så banalt
som en polissida på fb.
Jag har "min helvetes sorg".

Jag försöker. Jag försöker leva i tacksamhet, är tacksam,
har så mycket att vara tacksam för.
Jag vet det. Jag vet. Och jag är.
Jag vet också hur helvetet känns, tro mig jag vet.
Jag har suttit på första parkett.

5 kommentarer:

  1. När läsaren tröttnar är det läsarens sak, inte din. Så tänker jag. Sorgen bär man, precis som du skrev innan, inuti för det mesta. Men man måste låta orden finnas någonstans. Eller hur 'man' gör vet jag förstås inte - jag vet bara att både ord och tystnad måste finnas.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, som alltid! Orden måste få finnas någonstans. Kram

      Radera
  2. Allt jag ville säga faller platt till marken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du kommenterar :)

      Inga ord faller platt här, så får det inte vara, så vill jag inte att man tänker.
      Jag skrev en gång -
      "Det svåraste är att kommentera.
      Eller svara på kommentarer. ...osv...."
      (vet inte hur man länkar till gamla inlägg i en kommentar, suck)
      Så är det. Jag var inte ensam om att tänka så, är kanske fortfarande inte ensam om det. Jag ångrar min tystnad ibland. Närvaron, att visa att man finns, betyder så mycket.
      Ändå... det svåraste som finns är kommentarer. Jag vet.

      Radera
  3. Du behöver ingenting. Du är du. Det räcker.

    Varm varm kram
    M.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.