lördag, november 01, 2014

Tyngden.

Det är som om sorgen har komprimerats,
blivit konkret, verkligare.
Som om den har landat i mig
med hela sin kraft,
gjort mig mer förtvivlad.
Jag trodde inte det var möjligt.
Jag trodde inte det kunde bli värre än det var.

Kanske är det den dimmiga allhelgonahelgen,
kanske är det efterdyningarna av två-timmarsgråten
hos psykologen häromdagen, kanske är det året som har fått förflyta,
tiden som långsamt har samlat ihop den spretiga smärtan.
Vad det än är så är det dovt. Fruktansvärt.
Vetskapen att sorg inte går över tränger in i mig.
Jag trodde jag visste, hulkar jag när ångesten vältrar sig över mig.
Jag trodde jag skulle klara det.
Men jag orkar inte.

Jag vill inte att han är död.

3 kommentarer:

  1. Nä vem önskar någon död.
    Kan inte ens i min vildaste fantasi förstå ett uns av vad du går igenom eller hur halv du känner dig.
    Men däremot vet jag att trots att min farfar varit död i tio år saknar jag honom mer & mer. Så märkligt.
    Och min första katt, Ludde, som dog alltför tidigt bär jag fortfarande på skuldkänslor för; "om jag bara hade....". Fast om han inte hade dött hade jag inte haft Emil & honom vill jag ju ha. Fast Ludde skulle inte vara död. Jag vill ha båda.
    Ibland önskar jag att jag kunde skriva om historien så det blev som jag ville men jag tror inte det skulle bli så bra trots allt.
    Kramar till dig vännen.

    SvaraRadera
  2. Vad maktlös man är, när man så gärna skulle vilja trösta, lyfta bort smärtan. Men jag skickar varma tankar, hoppas du känner det!

    Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.