tisdag, januari 20, 2015

Famlandet.

Tänk dig ballonger högt under ett valv,
en tråd fäst i var och en av dem,
de tunna banden rör sig, i ett förrädiskt oregelbundet mönster
dansar de i värmen från våra andetag.
Tänk dig att i varje ballong finns ett svar på en av de frågor som
ständigt gnager i ditt sinne, får ditt hjärta att vilja slå långsammare.
Du ser lappen med de skrivna orden skymta genom
den tunna hinnan. Du anar något.

Min resa mot acceptans är bara försiktigt påbörjad.
Döden blev existensiell, med frågor ingen har svar på.
Jag har faktiskt inte fastnat (expertutlåtande!),
men min rädsla för att jag skulle göra det
svävade som ett hot redan från start och gjorde mig
sårbar när någon ville skynda på mitt läkande med
välmenande hejarop. Fortfarande faller jag
om någon med för hög röst antyder "nu mår du väl bra igen,
omfamna livet min vän".

Det tar tid detta.

Kanske finns det så många varianter på liv
att bara en bråkdel av er förstår vad jag menar,
då får ni andra helt enkelt våga lyssna och lita
på oss som berättar.
Jag skriver "oss" för jag är inte ensam, det vet jag.

Viss sorg förväntar vi oss.
Viss sorg överrumplar oss.
Viss sorg tar längre tid än annan att lära sig hantera.
Jag tror inte det är bärarens fel.
Nej, sorg är alltid sorg, men är det nog så att den
väger olika mycket från gång till annan.
Ingen värdering finns i det,
bara ett konstaterande.

Jag lyckas inte gripa tag om ett enda snöre just nu,
trots att jag sträcker armarna, sinnet uppåt, uppåt.
Åh.

6 kommentarer:

  1. Så vackert, så vackert. Och så glad jag blir över bilden med ballongerna, snörena, svaren. I detta en oändlig möjlighet. Fortsätt att sträcka dej uppåt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det märkligt med bilderna som kommer till oss? Ibland önskar jag (inbillar mig lösningen är) att jag får stå ensam i rummet tillräckligt länge, så att det åtminstone bara är mina andetag som stör, ingenting annat. Men hur länge är tillräckligt? Och så är ju inte livet mer än mycket korta stunder. Omvärlden vill finnas nära, något jag vet jag borde vara tacksam för även om balansen i det är så svår.
      Väldigt glad att höra från dig!

      Radera
  2. Jag fick höra att "nu har ju du varit hemma länge, borde du inte börja jobba igen?" Det fick mig att krascha den dagen. Även fast folk menar väl (för jag vill tro det) så blir det så fel ibland. Jag önskar lite mer lyhördhet, en lösning passar inte alla.
    Då är jag tacksam för de professionella jag har runt mig. De har varit & är grymt bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så många som säger "fel" saker antagligen eftersom de är rädda för egen dold smärta och inte klarar att påminnas om den vilket sker när man möter någon som har det svårt.

      Och ja, tack och lov för de professionella som lyckas stärka oss i vetskapen att vi är värdefulla och har stor insikt i oss själva.

      Radera
  3. Vet du, den där bilden av att man sträcker sig, man gör det, så gott man kan - men när jag var borta hemifrån köpte jag en mycket liten nyckelring, en ängel som jublande sträcker sig uppåt. Och jag är annars inte alltid svag för sådana änglar, men den här ville så mycket lovsång med kroppen och så läser jag om dina ballonger. Ibland får man tillåta sig lekens allvar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vackert, åh så vackert. Tack för "bilden" av den ängeln!

      Radera

Tack du som vill lämna spår.