måndag, februari 02, 2015

Det finns så mycket jag skulle ha skrivit om hösten
men jag måste börja i nuet.

Snöflingorna yr när jag kör in till
flyktingfamiljerna i byn. Det är för att frigöra
kvällarna framöver jag besöker dem
resonerar jag mig fram till (ständigt dessa inre monologer),
samvetet gnager - de har så få vänner
och jag vet att de saknar mig.
Sedan, tänker jag, sedan
ska jag ge mig själv "tid".

Varför fastnade jag i att försöka hjälpa fler?
För att vi människor är ämnade att göra så gott vi kan,
det är det enda och det sannaste svaret för mig.
Livet ger oss ständigt möjligheter att fokusera på något utanför "jaget",
att vända ryggen åt blir så absurt, man gör det lilla man kan.

Kvällen har blivit natt när jag sitter uppkrupen i soffan.
Inte lönt att tända brasan men stearinljusens lågor lyser och
jag bestämmer mig för att se Min sanning (SVT-play) med Malin Sävstam.
"När livet stannar" var den sorgeskildring som gav märkligaste igenkänningen
förra hösten, nu hör jag åter igen henne sätta ord på
sådant jag vet. Kanske inte så konstigt egentligen -
"Det som hänt mig är unikt för mig, det som hänt dig är unikt för dig,
men det som du och jag känner här inne i bröstet är väldigt, väldigt lika."

Jag har börjat på yoga. Medicinsk sådan. När jag skulle beskriva den för
en vän förra veckan, använde jag ord som "mjuk" "inifrån"
"fokus på andning och meditation".
Just det som MS beskriver som kärnan i yoga för henne.

Det är sent. Jag har börjat på yoga.
Kanske var det mest det jag ville berätta just nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.