fredag, februari 20, 2015

Och jag åker till Stockholm.
Med nattåget, alltid med nattåget,
en påminnelse om hur stark jag kände mig då,
då den morgonen strax innan livet vände.
Jag går den långa vägen, den välbekanta, vackra
genom skogen och det är bra, så bra.
Och jag rensar bort vissna löv och döda växter,
jag gräver ner en klump med blå anemoner
och några blommande mini-påskliljor
och desto mer jag påtar och räfsar, desto fler
små vårlökar ser jag tränga upp genom den
isiga marken, som om de anstränger sig just där
och då för att visa mig sin seger över vintern som var.

Och jag lägger ett grönt litet hjärta av mossa vid stenen
och fäster en dikt vid den lilla pinnen som liknar ett Y,
den som fortfarande står nedstucken där jag en gång petade ner den.
Det finns så mycket omsorg kring oss
och både dikten från september och den från oktober är ännu
fästade där och jag gör så som jag alltid har gjort,
jag tänder lyktan och går sedan upp till kapellet,
skriver hans namn i sanden,
lämnar några ord i boken,
läser en bön högt.
Och sedan träffar jag Maria
och vi pratar, pratar, pratar
och jag köper en bok,
nej två
nej tre.
Och jag gråter bara lite, jag skrattar också.

Och jag vet något väldigt viktigt.
Att fortsätta älska är inte detsamma som att
fastna i sorg.
Att fortsätta älska är att lära sig leva
med sorg.

11 kommentarer:

  1. Jag har inga ord som beskriver det jag känner efter att ha läst dina rader.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Det är så mjukt och lugnt och tryggt, det är som om allt får finnas och inget är farligt. Det ÄR en bok, det är det faktiskt. Och så roligt det ska bli att höra vad du tyckte om Klougarts bok sen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "allt får finnas" Ja, så måste det vara! Det är så livetdödenglädjensorgen ska vara. Åh jag blir så glad för dina kommentarer. Oj att du ser det innan jag gör. Det är ju den "kamp" jag vill föra.
      Jag läser En av oss sover. Långsamt, mycket långsamt, ett litet stycke i taget. Varje ord har sin förutbestämda plats i meningar som vindlar. Det är inte min historia (inte ännu iaf, jag har bara läst en knapp fjärdedel) och ändå stannar jag hela tiden upp, backar tillbaks, drar efter andan, blir tvungen att stryka under meningar som är jag så mycket att det inte borde vara möjligt. Hur kan en fiktiv historia innehålla alla dessa igenkänningens tankar?

      Vet du, det finns något i hur orden/meningarna ringlar fram enväldiga vart och ett, samtidigt sammankittade till små stycken som kan läsas utan vetskap om vad som kom tidigare, om vad som ska följa, det finns något där som från första början påminde mig om dig, om dina texter.
      Hade jag hittat Klougart innan dig skulle jag ha ropat mycket högt - läs henne! :)
      Underbar bok.

      Radera
    2. och jag menade att citera "allt får finnas och inget är farligt"
      de orden bär mig faktiskt lite just nu

      Radera
  3. Sista meningen är så viktig för mig. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      För att du ser.

      Radera
  4. bär med mig speciellt sista blocket.så himla fint skrivit.

    SvaraRadera
  5. Att lära sig leva med sorg är att fortsätta älska. Det var typ det här jag ville skriva idag, med mina ryggsäckar, men jag kunde inte. Inte som du.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast jo det kan du. Du om någon har skrivit kloka ord om sorg. Och de har tröstat.

      Radera

Tack du som vill lämna spår.