måndag, februari 02, 2015

På många sätt mår jag ok nu.
Det är viktigt att ibland berätta det här
eftersom skrivandet så ofta trots allt får handla
om det mörker vilket med jämna intervaller hotar
begrava mig i vanmakt.
Sorg slutar inte göra ont, så enkelt är det inte,
men det är sant att man lär sig bära tyngden.
Man förändras, så är det egentligen allltid,
kanske blir vi bara först medvetna om det när vi
tvingas skåda verkligt djupt in i vårt "jag".
Kunde jag önska ett liv utan smärta, för mig och de
som betyder så mycket för mig, så skulle jag men
sådana liv är troligtvis få förunnat.
Verkligheten är som den är, erkännandet av den en viktig del
på vägen framåt och när jag ser tillbaks på det som hänt ser jag
också därför tydligt vilket jobb jag har gjort med mig själv,
med min omvärld.
Att inte fly sin smärta, att släppa ut sina tårar, att vända på varje tanke,
våga utforska, endast så går det att leva vidare.
Svåra stunder upprepar jag tyst psykologens ord, som ett mantra -
"du är värdefull även om du inte gör någonting för någon annan,
du är värdefull också i din sorg".

Jag tänder ett ljus för honom varje kväll.
Det började långt innan han dog,
ett nattligt samtal blev starten.
Igår satt jag uppe sent,
när jag gick ut i köket där ljuset brinner på vedspisen,
var det plötsligt släckt.
En omöjlighet eftersom ingen kunde ha blåst ut det.
En omöjlighet eller en stillsam omsorg.

4 kommentarer:

  1. Jag bara ler. Mitt i din sorg och saknad. Ett tecken. Han är där. Hos dig ♥

    Ett besök jag minns från huset jag bodde i tidigare.Hade tänt ljusen över bordet i köket. När jag kom in var dom släckta. Det doftade fortfarande rök.Och jag kände att det var pappas sätt att säga att han var med mig just där och just då.

    Varma innerliga kramar, din vän i Värmland.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.