söndag, mars 08, 2015

Den snabbaste vägen för oss att nå solen är inte att
springa västerut och jaga solnedgången utan att gå in i
mörkret mot öster för att där möta soluppgången.

Vem sa så? Jag vet inte, hörde frasen häromdagen.
Men jag förundras över hur jag, från första dagen,
intuitivt visste att precis så måste det få vara.
Minns en skör men glasklar känsla av att "detta händer nu,
detta är viktigt, ingen ska få ta det ifrån mig".
Och jag stannade i förtvivlans centrum,
tackade nej till att bli räddad av de som inte visste bättre än att
tro sig kapabla att trösta mig fort, fort, fort.

Skulle jag ha klarat det i längden utan min livräddande psykolog?
Jag vet inte det heller. Vet bara att jag är tacksam för honom,
för att  han stöttade, fortfarande gör så, för att han säger att
min långsamma takt i det svarta är rätt.

Det är lätt att springa, man sätter plåster på, täpper igen,
förtränger allt som gör ont, kastar sig in i livet, dövar med mat,
svält, arbete, fester eller nya relationer.
Vi är bara människor, vill tillhöra flocken.
Ibland varar ett sånt flyktbeteendet en kortare period,
ibland så länge att man "glömmer" och senare inte förstår
varför såret, som hade fått ett så vackert, kraftigt bandage
av väv med rejält klister, plötsligt en dag visar sig vara infekterat.
Det tjocka illaluktande varet, smärtan, var kommer
den ifrån? undrar man förvånat.
"jag som gjort allt för att leva lycklig"

Att sörja är ett arbete. Ett hårt sådant.
Det gäller all slags sorg.
Det är så.
Jo.

Jag är någon annan nu.
På många sätt har jag lärt mig att mörkret blir farligt
först när du försöker fly från det.

Jag vandrar genom natten. Det är den kortaste vägen framåt.

2 kommentarer:

  1. livs viktiga insikter...kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag tror det också.
      De kommer inte gratis, men de kommer.
      Kram

      Radera

Tack du som vill lämna spår.