tisdag, mars 10, 2015

Jag upprepar mig, jo jag vet.
Att förklara är svårt, men det där om att
sorg är hårt arbete är en stor sanning och kanske är
det därför jag måste skriva och beskriva samma sak
på så många olika sätt. Om och om igen.
Inte för att mina insikter är unika,
inte för att jag vill pracka på, inte för att jag tror
det nödvändigtvis hjälper någon.
Men för att mycket landar i mig varje gång
ett sammanhang med något annat blir synligt.
Vägen blir tydligare för just mig.
Många stunder nu känner jag att det skulle vara enkelt
att fly (jag följer m.a.o. mallen).
Samtidigt ropar något högt i mig "du är inte färdig".
Att då skynda på stegen när jag har kommit så långt, det skulle
ju i bästa fall vara just skumläsandet av de sista kapitlen.
De som jag ännu inte ens vet hur långa de är.
I värsta fall skulle det vara som att lägga undan boken halvläst.

Det svåra handlar både om att veta hur tunn isen vi går på är,
om att vada motströms utan att falla till föga för de som vill locka
dig upp i båten med motor och om att tvinga sig till
ensamtid med tunga tankar.
Sist jag var hos psykologen lovade jag mig själv tyst att jag
skulle skriva ner allt. Varje dag. Inte tränga undan för att senare
försköna i min vilja att visa fram det positiva.
Det krävs mod för att lämna ut sig så som jag gör till honom,
tro aldrig något annat. Han gör inte arbetet åt mig, jag gör det,
han manar på.

Det går bara sådär med skrivandet. Flyktvägar står öppna,
vardagsliv tränger sig på. Men jag försöker.
Det som hamnar här är ett lager.
Ett annat är breven och samtalen med de som kände honom
och känner mig, ett tredje den svarta boken.
Ett fjärde, helt annat, är tankarna.
Kanske finns det fler, de jag ännu inte ser, de utan ord.

Målet får aldrig vara att glömma. Målet är att lära sig bära utan att
ständigt gråta av smärta. Att inte få det som är nu att kännas
som ett svek mot det som kunde ha varit.
Tro mig, att fortsätta leva, att upptäcka att man ler mot omvärlden,
gör ont. Så dubbelt är livet.

4 kommentarer:

  1. Tack för att du tar emot <3

    SvaraRadera
  2. Jag tänker att det är väl det vi alla sysslar med, upprepningar, omtagningar, att se det man har att hantera ur olika synvinklar. Rikedomen i det. Texterna är ju aldrig dom samma ändå. Som du skriver. Det finns nåt i det där som jag skulle vilja beskriva på ett bättre sätt, men just nu är jag för trög. Som mina vårkalla humlor som kryper trögt på balkongen, såna är mina tankar nu. Men jag läser dej alltid med så stor värme och behållning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, det är väl därför allt tar tid, tack för orken du har med det. Jag har tröttnat på mig själv, på ständiga upprepningarna, ändå är det som ett tvång - jag är inte färdig, begriper inte mig själv.
      Jag begriper inte omvärlden heller tänker jag, men där någonstans snubblar jag och får kortslutning. Trögheten du beskriver, say no more, det är nästan totalstopp i skrivandet, en kommentar som denna skulle ta hundra år om den skulle säga det jag vill, nu skriver jag fort och hoppas helt enkelt du kan ana det som kortslutningen bränner ut.
      Allt gott till dig

      Radera

Tack du som vill lämna spår.