tisdag, april 28, 2015

Allt som ingen har lyckats förklara, vad gör jag av det? 
Fyller tomrummet tänker jag ibland. 
Låter vetskapen staga upp min insida så att utsidan står upprätt? 
Det handlar om intuition, om mod jag inte trodde mig ha, 
om möten och ord som gav nya vänner. 
Det handlar om stigar där mossan fortfarande ligger mjuk, 
om en stickling som fick rötter och 
om en medaljong runt min hals.

Och det fortsätter, det fortsätter och fortsätter. 

Yogan jag går på handlar till stor del om djupandning och meditation. 
Jag är inte fanatisk, ibland mediterar jag hemma men långt ifrån varje dag 
ändå kommer jag oftast djupt in i något vid varje tillfälle. 
Jag frågade min lärare om det kunde vara så att människor 
med intuition har lättare för att hitta rätt. 
Absolut sa hon och berättade att de finns en lättläst liten bok 
som handlar om synkronicitet, "Slumpen är ingen tillfällighet". 
Författaren Jan Cederquist mediterade mycket. 
Bara hennes ord i sig blev märkliga för mig - 
jag har aldrig nämnt det för henne men synkroniciteten var 
vår ständiga följeslagare från första till sista stund. 
Jag googlade samma kväll, boken är slut på förlagen, 
men gick att köpa som e-bok.

På sidan sex tar förordet slut. 

Det är skrivet av Lennart Koskinen.

Han var den präst som p.g.a ännu en, som alla sa, 
slumpmässig händelse höll mig morgonen efter det obeskrivliga, 
den präst som också familjen efter mitt möte med honom ville träffa, 
den präst som kom att ägna ovanligt mycket tid till att "lära känna" 
den man vi alla saknade så oerhört, 
den präst som kom att hålla den vackraste 
men också mycket smärtsamma begravningen. 
Den präst som länge blev mitt stöd i mörkret.

Det fortsätter och fortsätter. 
Någonstans i allt detta växer tilliten sakta igen.

10 kommentarer:

  1. vad fint<3hoppfullt på nå vis.

    SvaraRadera
  2. Har numer inte alls någon kontakt med L K, men en kort tid för länge sen var vi nån sorts studiekamrater och noga räknat var han nog, sig ovetande, den som fick mig att övervinna min panik för att hålla föredrag.
    Livets konstiga stigar.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Och så självklart samtidigt att just du har mött honom tänker jag plötsligt.
      Livets konstiga stigar :)
      Kram

      Radera
  3. Jag läste oxå L.K s böcker under en period o nu är jag tillbaka i mina existentiella funderingar.
    Jag tror att det finns en mening med allt i mitt liv, det måste jag tro för att ta mig vidare, ibland tar det tid att se mönster, ibland fattas tilliten...
    Du har gått en lång väg nu, de märks, mycket har hänt med dig...

    O just nu önskar jag att jag kunde få krama om dig på riktigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, antagligen är det det enda sättet att orka, att tro att det finns en mening...
      Jag tycker att jag står och stampar, fastfrusen i ett ögonblick. Kanske är det därför dina ord om jag gått en lång väg blir betydelsefulla, kanske hoppas jag att andra ser något jag inte ser.
      Tack och kram

      Radera
    2. Och sedan blir jag irriterad på mig själv... För att orden och jag inte är sams, för att jag i hastigheten uttrycker mig tamt. Det finns ett fastfruset ögonblick, det finns flera, så mycket är helt sant. Jag tänker behålla dem, de är en del av mig. Men jag står inte och stampar, det vet jag, jag om någon vet att jag vandrar. Vad jag ville säga var antagligen att det var en sorts lättnad att andra också ser det. Bra så.

      Radera
  4. Nä du står inte o stampar, jag tror du skalat av många hudlager.

    SvaraRadera
  5. Man rör sig blixtsnabbt, så snabbt att man verkar stå still. Men grejen är att det tjänar inget till, det finns inget mål.

    Ändå är man plötsligt där en dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! För du säger precis det som behövs. Och dig vågar jag tro på.

      Radera

Tack du som vill lämna spår.