fredag, maj 01, 2015

Valborgsnattens mjuka dimma lägger sig som bomull kring en sargad själ.
Jag vill skriva om månen.
Om hur jag gråtandes står i nattmörkret och ser på den,
om hur den visar sig som ett ansikte,
om hur ansiktet lösgör sig, långsamt förflyttas åt höger,
en ny måne på väg bort från den ursprungliga.
Om hur den månen ler med en grimas som bara kan vara din,
om hur jag blinkar och blinkar men ändå ler du.

Du är den andra månen,
den som med sitt väsen säger "bravo, stå på dig, du är rätt, du är sann"
och måne nummer ett blir en dimma i ögonvrån,
en skärva med en kometsvans snett ner åt vänster.
Jag vill skriva om hur jag sluter ögonen för att pröva
om allt är inbillning men ändå ser jag dig när jag sen
blickar upp mot natten igen.
Jag vill skriva om o-m-ö-j-l-i-g-h-e-t-e-r.
Men vem skulle tro mig?

Det fortsätter och fortsätter och fortsätter.

6 kommentarer:

  1. Fortsätter känner igen det pågående ständigt
    kram! Tack för kärlek hos mig<3

    SvaraRadera
  2. Kan du hälsa från mig, nästa gång du ser den andra månen?

    SvaraRadera
  3. Och jag som just nu läser om det här med ovanliga synfenomen på annat sätt är inte alls förvånad över att du uttrycker dig just så här. Jag tror dig.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Vi skulle tro dig. Jag skulle tro dig.

    SvaraRadera
  5. Det är märkligt, jag har inte öppnat bloggen på länge, det finns inga ord värda att skriva. Men så gör jag det iaf och du har skrivit och sen läser jag dina ord om ensamheten och de är så sanna. Och jag vet att du vet hur ont allt gör, och jag vet att du kan förstå även det så många skulle säga var omöjligt.

    Och allt det tröstar.

    "Vi, de sargades sällskap."

    Det skingrar ensamheten.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.